Det här är en kort berättelse som jag skrev sommaren 2015. Den handlar om en bödels liv i Visby på 1600-talet och allt han får vara med om. Det är en ren uppdiktad historia, dock är några av namnen tagna från verkligheten bland annat Per Spilling som faktiskt dömdes till döden 1672 för mord på sin hustru och avrättades. Det kan verkligen inte ha varit lätt att vara stadens bödel... Lämna gärna en kommentar när du läst klart.

Mästerman Nils - en bödels liv

~ År 1630 ~

    En frostigt kall och blåsig vinternatt i december 1630 ligger Christina Johansdotter i ett litet hus innanför Visbys murar och krystar för allt hon är värd. Efter många timmar i barnsbörd är hon helt utmattad och jordemodern, hennes granne Anna Davidsdotter, kan snart inte göra så mycket mer för att lätta hennes plågor. Hon har fått några supar för att lätta på smärtorna men det hjälper knappast. Det är hennes första barn och hon är redan trettiosju år gammal. Aldrig hade hon väl trott att hon skulle bli gift eller få barn. Men efter att hennes husmor dog där hon tjänat som piga i nästan hela sitt liv och husbonden, Inge Nilsson, kom med förslaget att de skulle gifta sig, även om han var hela trettiofem år äldre, så hade hon gått med på det. Tryggheten i att veta att man tillhörde gården och hade en fast plats var större än att kärleken saknades. Men ärligt talat, hur ofta gifte sig folk av kärlek?

    Efter tjugotre timmars intensiva smärtor föds äntligen hennes första barn, en son. Han är ganska liten och svag och det får snabbt göra ett nöddop så att han kommer till Guds härlighet om han inte skulle klara sig och de döper honom till Nils. De första dygnen är kritiska för Nils men han repar sig så sakta. Gamla fadern Inge är rejält stolt över sin nya son.
    "Tänk att jag ännu en gång skulle bli far. Min äldsta son Anders, som redan hunnit bli 49 år gammal, har nu fått ett nytt syskon. Det är tryggt att veta att lilla Nils har åtta halvsyskon som kan ta hand om honom om något skulle hända mig. Jag är ju dock till åren kommen.” utbrister han belåtet.
    "Ja men jag är ju fortfarande relativt ung. Jag kommer att ta hand om honom i hela mitt liv, min kära lilla son” säger Christina lyckligt där hon ligger och ammar sin nyfödda.

Åren går sin gilla gång och när Nils blir några år äldre får han följa med sin far ut på havet. Fadern jobbar som fiskare och Nils får lära sig yrket av en skicklig mästare. Nils älskar det fria yrket som det är att vara fiskare. Visserligen kan det ibland slå fel och man inte får så mycket fisk, men det brukar jämna ut sig. Får man inte fisk en dag får man kanske desto mer dagen därpå så i hans familj är de i alla fall aldrig hungriga. Däremot vet han om andra som har det betydligt svårare än vad de har.

~ 1638 ~

    När Nils är åtta år gammal rasar hela hans värld samman. Hans älskade mor Christina dör i sviterna av vattusot och han är otröstlig. Kvar i det lilla huset nere i Fiskaregränd bor nu endast han och hans far, som nu hunnit bli åttio år gammal. Han får nu börja hjälpa till ännu mer hemma och mer eller mindre ta hand om sin gamle far som nu inte orkar fara ut och fiska så mycket som han gjorde i sin ungdom, nedgången som han är av reumatisk värk. Inge ligger nu för tiden mest i sängen och orkar inte ta sig för med något.
    Två år efter moderns död ropar fadern honom till sig.
    “Nils, kom och sätt dig här vid mig en stund. Vi måste prata lite” säger fadern en höstdag när blåsten ruskar om huset rejält. Han har nu legat sjuk en längre tid och hans krafter börjar avta.
    “Jag är gammal, mycket äldre än de flesta har lyckan att bli, men nu kommer jag kanske inte leva så länge till, så vi måste besluta vad som sker med dig när jag är borta. Jag oroar mig så för dig ska du veta min son. Du är ju åtta år gammal så du kan kanske ta tjänst som dräng i något rikemanshus. Eller också kan jag prata med dina äldre halvsyskon och se om du kan städsla dig vid någon av dem?”
    “Far, du vet att de inte bryr sig om mig. De har ju aldrig förlåtit dig för att du gifte om dig med mamma som var så mycket yngre. De har ju inte varit här en enda gång sedan jag föddes.” säger Nils.
    “Ja jag vet det. Men vad ska det bli av dig när jag är borta? Ödet ville inte att din mor skulle vara kvar i livet och ta hand om dig och se dig växa upp. Jag kunde väl aldrig för mitt liv ens föreställa mig att hon skulle gå före mig.” säger Inge sorgset.
    “Jag klarar mig alltid” säger Nils som vill lätta bördan för sin far så han inte skulle oroa sig så mycket. Han älskar sin far som alltid varit så god och snäll mot honom, men blir samtidigt rädd, det är svåra tider och han vet med bestämdhet att hans halvsyskon inte vill veta av honom.

    Inge tänker på sin äldsta son Anders. Han som aldrig kunde komma över att fadern gifte om sig med en kvinna som var så ung! Han kom så väl ihåg det uppslitande samtalet de haft.
    “Ska jag få en styvmor som är tolv år yngre än mig själv” hade Anders gormat åt Inge när han berättat att han skulle gifta om sig med pigan i huset. Sedan hade han rusat ut från huset. Det var sista gången Inge sett sin son. Och det var för drygt tio år sedan. Resten av sina syskon hade Anders fått med sig så att de alla hade slutat upp att besöka sin far.

~ 1640 ~

    Två dagar efter att Nils fyllt tio år går han som vanligt upp och tänder brasan så lite värme ska sprida sig i huset. Han går sedan fram till sängen där hans far ligger men ser med en gång att något är fel. Fadern ligger och stirrar med bruten blick upp i taket. Nils vet inte vad han ska göra. Den enda tanken som kommer för honom är att springa in till grannfrun Anna. Det är tidigt på morgonen när Nils bankar på dörren, men hon måste redan ha varit uppe för hon öppnar nästan direkt.
    “Jag kan inte få liv i far. Han ligger och stirrar i taket” flämtar Nils och nu kommer gråten. Det han inte ville tro inser han nu är sant. Far är död. Han är ensam kvar.
    “Men vad säger du pojk” säger Anna och börjar snabbt traska bort till Inges hus. När hon kommer in i stugan ser hon direkt att det Nils befarat är sant. Inge är död.
Senare på dagen, när rådhuset har öppnat för dagen, tar hon Nils med sig och beger sig dit. Hon berättar vad som har hänt, att Nils är ensam kvar och frågar vad de nu ska göra. Han kan ju inte gärna bo kvar i huset själv, han är ju bara tio år gammal.
    “Vi kontaktar Inge Nilsson äldsta son, Anders Ingesson. Det är han som ärver huset efter sin far. Sen får ni besked om vad som händer.” säger nämndemannen känslokallt. Att det står en liten pojke helt förtvivlad framför honom med tårar i ögonen bryr han sig inte det minsta om. Han är inte anställd för känslomässiga yttranden. Han sitter bara där för att få in sin lön så han kan försörja sin egen familj. Andras tragedier orkar han inte bry sig om.

    Det går några dagar och Nils får bo inne vid Anna så länge, för han vill inte vara ensam i huset. Hans halvbror Anders, som på ryktes vägar hört att Nils tillfälligt bor vid grannen, kommer en tidig morgon på besök. Det är första gången som Nils träffar honom och han tycker att Anders ser gammal ut, fast det är han ju också, snart sextio som han är. Anders har dock ingen förståelse eller empati alls för sin lille halvbror som nu står ensam i världen. Han har själv både barn och även barnbarn som är äldre än Nils och han vill inte ha ett barn i huset igen. Och tydligen inte någon av Nils andra halvsyskon heller.
    “Jag har pratar med mina syskon och ingen vill ta hand om dig. Det enda för dig nu är barnhuset där du får arbeta för ditt uppehälle så du inte springer runt på gatorna och tigger.” säger Anders bryskt.
    “Så du menar att ingen av hans syskon kan ta in honom som dräng eller tjänstehjon” frågar Anna förvånat. För henne är det helt otroligt att ingen av Nils syskon kan ta hand om honom eller ens vill veta av honom. Hade hon själv haft plats i huset kunde han gärna ha fått bo vid henne men huset räcker inte till.
    “Nej, ingen vill det. Vi anser inte att han är en del av syskonskaran. Jag tar kontakt med barnhuset så de kommer och hämtar honom.” säger Anders och vänder om och går därifrån.

    Redan dagen efter kommer det folk från barnhuset och hämtar Nils. Väl där, i det i allmänheten kallade ‘tukthuset’ får han dela ett rum med några andra föräldralösa barn. De får ligga tre stycken i samma säng och lopporna frodas när de kalla kropparna söker värme vid varandra. Kläderna han får är ofta redan utslitna och trasiga och på maten blir han aldrig mätt. Hungern gnager jämt i magen. Det är långa arbetsdagar och han behöver verkligen mer mat för att inte helt tyna bort. Han saknar sina föräldrar otroligt mycket och somnar ofta gråtande med huvudet nerborrat i den halmförsedda sängen.

    Två år går och alla dagar ser likadana ut. Ganska snart får han en kompis han kan ty sig lite till. Jonas Andersson är tolv år gammal precis som Nils och också föräldralös. Ofta på nätterna ligger de och pratar och drömmer sig bort till en rikare värld, där de är mätta, har bra jobb och fina kläder.
En söndag går de ner till marknaden på Stora torget. Söndagar är de enda dagarna de är lediga från arbetet på barnhuset. De är, som alltid, hungriga och när de kommer ner till torget ser de stora fina nybakade bröd ligga där och dofta gudomligt.
    “Ska vi ta ett bröd” viskar Jonas.
    “Nej du inte klok, tänk om vi åker fast” viskar Nils, medan magen kurrar av hunger.
    “Vi prövar ändå, jag pratar med handlaren och upptar hans tid medan du norpar ett bröd och springer. Sedan möts vi uppe vid Finntrappan”. Sagt och gjort. De går fram till ståndet där bagaren Isak och hans stora dräng Jon står och säljer sina nybakade bröd. Jonas, som är en hejare på att snacka om allt möjligt, börjar prata medan Nils tar ett bröd och ska precis vända om och börja springa när han känner en hand på sin magra axel.
    “Hallå där, nu tog jag dig visst på bar gärning!!” skriker Jon högt och tydligt så alla kan höra.
Nils blir livrädd och börjar gråta och i ögonvrån ser han Jonas springa därifrån.
    “Du följer med här” säger Jon och tar ett hårt tag runt Nils nacke och släpar med honom till rådhuset som ligger på andra sidan av torget. Han sliter upp dörren med sin fria arm och slänger in Nils framför ett bord som står längre in i rummet. På en stol bakom bordet sitter fjärdingsman Gunnar Ramberg och ser bister ut. Han har vaknat på dåligt humör och är dessutom bakfull så hans dag har hitintills inte varit så god.
    “Vad har vi här då” frågar han barskt.
    “Jo här har vi allt en liten tjuv. Han försökte snatta bröd från min husbondes stånd men jag tog honom innan han hann springa sin väg.” säger Jon och ser förnöjd ut. Fjärdingsmannen tittar bistert på Nils och reser sig sakta upp och går runt bordet. Tar sedan tag i Nils arm och drar fram honom till en dörr som finns i rummet och skjuter sedan in honom i den lilla fängelsecellen som finns innanför. Det är ett litet kalt rum med endast lite hö på golvet.
    “Här kan du få sitta och tänka över ditt brott. Bara för att du är liten ska du inte tro du slipper undan något straff. Men det vet du nog redan. Bara synd de inte lyckades att haffa din kompis också.” Ramberg går ut och stänger dörren och Nils sätter sig ner i ett av hörnen och drar upp knäna under hakan. Där blir han sittande i flera timmar utan att något händer. Framåt kvällen får han dock lite mat, visserligen bara en vattnig soppa och lite torrt bröd, men det smakar gudomligt gott så hungrig som han är.

    Tidigt nästa dag hålls ett rådsmöte där Nils brott tas upp. Eftersom han blev tagen på bar gärning finns inte så mycket att orda om och han döms till att stå en dag i skampålen ute på torget till allmän spott och spe. Direkt efter att domen är fastställd förs Nils ut och sätts fast med halsjärn vid pålen ute vid torget. Det är fruktansvärt pinsamt och skamligt att stå där. Han försöker blunda mestadels av tiden så han inte ska se de som går förbi och skrattar och hånar honom. Jonas kommer fram och pratar lite med honom. Nils kan inte hjälpa det men han är faktiskt lite sur på honom, för att han sprang sin väg och lämnade honom i sticket. Fast samtidigt var det kanske bättre att bara en av dem åkte fast och inte bägge två. Nils längtar tillbaka till barnhuset och sin säng vilket han aldrig trodde han någonsin skulle göra, men nu gör han faktiskt det. Framåt kvällen blir han frisläppt med order om att bekänna sina synder för Gud och inte göra några brott i framtiden, vilket han lovar dyrt och heligt. Och det tänker han verkligen hålla också för något sådant här vill han aldrig mer vara med om.

~ 1645 ~

    Vid femton års ålder har Nils fått jobb som fiskarlärling. Fiska kan han ju redan, han har bara ingen båt som man måste ha för att komma ut på sjön. Men som lärling får han plats på en lite större fiskebåt och får en viss andel av fisken de fångar. Han har även flyttat från barnhuset och tagit hyra i ett litet rum. Hyran betalar han med lite av den fisken han fångar och resten går till det allra nödvändigaste. Han är fortfarande vän med Jonas och de träffas ibland. Någon gång har de lyxat till det lite och gått på ett av de två badhusen som ligger på stora torget. Där badar man med alla, unga som gamla, kvinnor som män. Men pengar är det alltid ont om så det händer inte ofta att de gör något utöver det vanliga.
    En dag när de går en promenad i staden hör de plötsligt att någon går runt och ropar på gatorna att Gotland har blivit svenskt och det sprids som en löpeld i staden. De får höra av en äldre man att kriget mellan Sverige och Danmark nu är slut och att Gotland blivit svenskt i fredsavtalet. Ingen trodde emellertid att det skulle bli någon större skillnad mot hur de haft det förut. De flesta pratar ju danska eller tyska i staden och det var nog ingen som tänkte börja lära sig svenska bara så där rakt av. Inget som bekymrade Nils det minsta i alla fall.

~ 1646 ~

    Följande år går fisket fel, det verkar ha tagit slut i hela Östersjön, och Nils svälter. Han är konstant hungrig. Jonas som jobbar som smedlärling har inte det bekymret. Men Nils svälter.
En sen eftermiddag när de kommit hem tidigt från sjön beger han sig ut på stadens gator. Han måste hitta något att äta! Han har lovat sig själv att aldrig mer stjäla men när hungern sliter som mest försvinner de tankarna. Han går till Stora torget där alla goda lukter från nybakat bröd, färska korvar och ostar sprider sina ljuva dofter. Han är helt pank och kan inte köpa någon mat och han gör något han själv har lovat att aldrig göra... han försöker smussla ner en korv i sin stora ficka. Han börjar sakta gå därifrån för att inte väcka uppmärksamhet och han tror han har klarat sig när han känner en hand på sin arm.
    “Jag tror du har något som inte tillhör dig” säger en av de två männen som stått bakom ståndet.
    “Får jag se i dina fickor”
Nils försöker slita sig ifrån mannens starka nypor men det går inte. För andra gången på två år åker han fast för stöld. Andra resan stöld är värre än första, så mycket vet han. Men just nu är han för uppgiven och kraftlös för att ens orka tänka på vad straffet för detta kommer att bli. Återigen blir han förd till rådhuset och där fjärdingsman Gunnar Ramberg sitter. Jobbar han jämt? tänker Nils.
    “Jaha.. dig tycker jag mig känna igen” säger Ramberg. “Sa jag inte att du skulle hålla dig borta från brott?”
Nils stirrar bara skamset och uppgivet ner i backen. Vad ska han säga? Finns inte mycket att berätta... att han var så hungrig? Knappast troligt att de skulle bry sig om det. Det blir snabbt ett rådsmöte om Nils dagen efter och den här gången får han ett strängare straff. Han ska pryglas på Stora torget med fem par spö.
    Straffet utförs redan dagen efter. Han blir fastlåst med halsjärn vid skampålen där bödelns hantlangare rackaren pryglar honom medan folket i staden står och hånar honom. Dagarna efteråt ligger Nils hemma. Han orkar inte ta sig för med något. Hyresvärden, som är en äldre dam, ömkar honom och ger honom lite mat. Han är tacksam. Han ligger där och dagdrömmer medan ryggen värker. Tänk om han ändå haft en egen familj. En kärleksfull fru och några barn i en liten stuga... Om det någonsin hände skulle han verkligen ta hand om sin familj. De skulle vara nära varandra. En kärleksfull familj. Han skulle verkligen göra allt för att hans familj skulle ha det bra. De skulle aldrig svälta, det skulle han i alla fall se till!

~ 1647 ~

    En dag när han går på strandgatan ser han en ung vacker flicka som blir påsprungen av ett gäng yngre gossar. Hon tappar sin korg som hon bär på och Nils, som precis var på väg att gå förbi, hjälper henne att plocka upp varorna hon tappat ur korgen.
    “Tack, det var snällt. Ingeborg heter jag, vad heter du?” frågar hon och tittar glatt på honom.
    “Nils” säger han lite snabbt, sen får han inte fram ett ord. Han tycker hon är otroligt vacker. Han bockar lite snabbt och går fort därifrån. Varför sa jag inget mera? bannar han sig själv. Dagarna efteråt kan han inte riktigt släppa tankarna på Ingeborg. Undrar vad hon bor? Hur gammal kan hon vara? Har hon någon käresta? Han kan inte glömma henne, inte ens för en sekund. Hon kommer i hans tankar natt som dag. Några månader senare när Jonas och han går en promenad i de trånga gränderna ser han plötsligt Ingeborg komma ut från en port bärandes på två trähinkar.
    "Titta! Där är hon som jag pratat så mycket om. Visst är hon fin?" viskar Nils till Jonas och ser lycklig ut.
    "Jag måste prata med henne, vet bara inte om jag vågar. Vad ska jag säga?"
    "Äh! Det fixar sig alltid. Kom!" säger Jonas, som är mer säker än vad Nils någonsin varit, och går raskt fram till Ingeborg.
    "Hej! Det där ser tungt ut. Vill du ha hjälp att bära?" frågar Jonas.
    "Hej där. Nej än så länge är det inte så tungt, hinkarna är ju ännu tomma, men jag ska gå till brunnen och hämta vatten och då lär det bli tungt". säger Ingeborg och ler.
    "Ja vi hjälper gärna till och bär, eller rättare sagt min vän här, Nils, gör det mer än gärna" säger Jonas skälmskt och blinkar till Ingeborg. Nils känner att han blir alldeles röd om kinderna och öronen. Åh vad Jonas kan vara elak!!
    "Ja gärna det" säger hon och tittar på Nils. "Jag tycker du ser bekant ut... visst var det du som hjälpte mig när jag tappat min korg?
    "Ja det var jag" Nils tittar på henne och ler. Vad fin hon är. Precis som han mindes henne och drömt om på nätterna.
    "Du försvann så fort så jag hann ju aldrig tacka dig klokt. Jag har tänkt en del på dig" säger hon och ler. Nils blir glad att höra det. Hjärtat börjar skena för fullt. Jonas, som börjat förstå att han är ganska överflödig säger att han plötsligt kom på att han glömt att utföra ett ärende och försvinner snabbt därifrån.
Kvar står Nils och Ingeborg och sneglar lite blygt på varandra. Och de kan inte riktigt slita blicken från varandra medan de sakta går till Stora torget där stadsbrunnen finns. De börjar så sakta prata och berätta om sina liv. Ingeborg ska snart fylla sjutton år, och att hon snart jobbat ett år som piga i en av stadens lite rikare familjer. Hon kommer från landet, från Slite, och känner inte så många i Visby och längtar ofta hem till sina yngre syskon och sina föräldrar. Nils berättar om sitt liv. Att han också ska fylla sjutton år i år. Att han är föräldralös, har bott på barnhuset och nu jobbar som fiskarlärling. Att han försöker spara ihop så han kan köpa sig en egen liten båt så han slipper lita på andras väl och ve och kan bli sin egen. Han berättar allt för henne. Nästan allt... han säger inget om att han stulit två gånger. Han vill inte skrämma bort henne nu när han äntligen fått kontakt med henne. Han hjälper henne att bära hem de bägge spannen med vatten och de bestämmer att de ska ses nästa dag igen. De ger varandra en snabb kram och han går sakta därifrån. Hela kvällen snurrar hon i hans tankar.

    Samma sak hade det varit för Ingeborg. Hon har inte heller kunnat släppa tankarna på honom sedan hon tappat sin korg och han hjälpte henne. Lång och stilig som han är. Och ett riktigt snällt hjärta verkade det banka innanför hans slitna skjorta. Hon är så glad att äntligen ha träffat någon att prata med, för det kan bli väldigt ensamt på kvällarna. Helst när hon hör folk skrattande gå förbi hennes öppna fönster på varma fina sommarkvällar... aldrig känner hon sig så ensam som just då! De träffas nästa kväll, och många kvällar framöver och de blir över öronen förälskade i varandra. De känner sig verkligen lyckligt lottade att de funnit varandra.

    Året därpå, när bägge fyller arton år gifter de sig och Ingeborg flyttar in till Nils lilla rum. De jobbar hårt och sparar det mesta av de pengarna de tjänar, köper bara det allra nödvändigaste. Till slut kan de hyra en liten stuga nere vid Fiskaregränd och Nils kan även köpa en liten eka. Han börjar jobba som självständig fiskare och han förser torgets handlare med färsk fisk tidigt varje morgon. Ingeborg blir snabbt gravid, bara någon månad efter bröllopet blir hon havande och året därpå föds deras första barn, en son som de döper till Knut. Två år senare kommer dottern Stina. Och när fjorton år har gått har Ingeborg fött åtta barn varav ett dog inom ett halvår. De lever ett stilla och rofyllt liv. Nils fiskar och när Knut blir tillräckligt gammal får han följa med ut på havet. Ingeborg har fullt upp med allt som ska göras i hemmet och alla barnen.

~ Många år senare ~

    Nils känner hungern slita i magen. Sommarnatten är varm, de är nu inne i mitten av juni månad år 1668 och i det kvalmiga lilla huset som han delar med Ingeborg och deras fem hemmavarande barn, ligger han och stirrar upp i det mörka taket och funderar på hur han ska kunna lösa den ohållbara situationen de befinner sig i. Familjen har inte ätit något på två dagar sedan fisket slagit fel, och det är inte första gången det hänt, och får de ingen mat snart kommer de alla att svälta.
    Familjen är stor och med ett barn som är svårt sjukt måste han göra något. Ingeborg är också gravid igen och behöver mat för att barnet ska växa sig stark och födas friskt. Efter många hungriga nätters tankar och funderingar finns bara ett alternativ kvar - han måste ta risken att åter stjäla för att mätta sin familj. Någon annan utväg finns inte för han kan ju inte gärna låta sin familj svälta ihjäl? Ingeborg ligger på hans arm tätt intill honom men Nils känner att han måste göra något för att stilla hungern som rasar i hans rastlösa kropp.
    För att inte väcka sin fru drar han varsamt sin arm åt sig och reser sig sen försiktigt upp. Han klär i tysthet på sig sina vadmalskläder och smyger sedan ut i Visbys trånga gränder där de sista från krogen redan hittat sin vingliga väg hem. Många i staden är i samma situation som hans egen familj och söker tröst i alkoholens avtrubbande och bedövande rus.

    Klockan är flera timmar efter midnatt när han i de mörka gränderna tassar fram till en liten hönsgård på andra sidan av staden. Han väntar en liten stund bakom en buske som finns bredvid hönshuset för att se att allt är stilla och mörkt i boningshuset där hattmakaren och kyrkoföreståndaren Hans Mattson Köhler bor. Köhler är en av de mer välbeställda herrarna i staden och en liten höna har han nog råd att undvara tänker Nils. Men än så länge brinner ett svagt sken från ett talgljus i ena fönstret så han får avvakta lite.
    Medan han sitter där på huk och väntar på att ljuset ska slockna funderar han på de två gånger i sin ungdom han stulit och straffats för sina brott. Första gången, då han var tolv år gammal, hade han försökt stjäla ett bröd på marknaden på torget. Handlaren hade genast sett honom och huggit tag i honom så fort han vände om för att springa därifrån. För det hade han fått straffet att sitta med hand och fotbojor vid skampålen på Stortorget. Det hade varit psykiskt jobbigt, skamligt, men inte gjort ont. Andra gången var några år senare när han försökte norpa åt sig en korv, även det på marknaden. Men antingen var han inte tillräckligt snabb eller så hade han bara haft otur för även den gången åkte han fast. Då blev straffet prygel med fem par spö på ryggen även det vid skampålen på torget, där alla straff utdelades så att så många som möjligt skulle kunna se på. Och skamfullt hade det varit, det kan han inte förneka… men hungern har som sagt ingen lag. Allt det här hände innan han träffade Ingeborg. Han hade aldrig berättat det för henne för lite stolthet ville han ändå ha i behåll.
Kanske borde jag återvända hem igen? funderar han. Inte göra något som kan utsätta mig själv för fara samt familjen för en tragedi? Vi kanske kan lösa det på något annat sätt? Åker jag fast igen väntar inget annat än döden för mig. 'Tredje resan stöld' är det samma som dödsstraff... Det är inte värt risken.
    Han reser sig upp för att gå därifrån när plötsligt ljuset i fönstret slocknar. Samtidigt kurrar magen så högt att det känns som hela kvarteret ska ha hört det. Nej... jag måste ta chansen ändå. Han väntar en liten stund till och när det känns någorlunda säkert smyger han fram och försöker fumlande få upp haspen till den låga dörren på hönshuset. Efter några försök går låset upp och dörren öppnas. Han känner hur pulsen slår hårt i tinningen och han är så nervös att händerna skakar. Den första hönan närmast dörren sitter rofullt på sin pinne och sover. Så försiktigt som möjligt för att inte väcka de andra hönsen försöker han lirka ner henne från pinnen men hönan vaknar och börjar kackla. Hjärtat stannar nästan av skräck när de andra hönsen väcks ur sin sömn och ett hiskeligt kackel utbryter. Han vänder sig om för att springa därifrån men det är redan försent. Hans Mattson Köhler har vaknat av allt oljud och står redan utanför hönsgårdens dörr tillsammans med två av sina söner och väntar med högaffeln i högsta hugg. Den enda tanken som finns i huvudet på Nils under tiden han brottas ned till marken är hur han svikit sin fru och sina barn.
    Kronolänsman Lars Bander tillkallas och inom kort sitter Nils på andra våningen i Kruttornets kalla fuktiga och mörka fängelsehåla med fotbojor som skaver runt fötterna. Från sin plats har han en vidunderlig utsikt ut över staden samt gott om tid att tänka... Och ångesten slår till på allvar när han förstår att han nu är utom all räddning. De mörka framtidsutsikterna gör att magen blir helt ur balans och han använder ofta avträdet som är en liten rund sten med ett hål i muren. Tur att det är vatten precis nedanför tänker han första gången han sitter där och gör sina behov, och även fast han befinner sig i en så allvarlig sits småler han.

    Ingeborg vaknar till och märker att Nils inte ligger bredvid henne. Han är nog bara ute och uträttar sina behov tänker hon och försöker somna om. Hon är trött. Det är hårda dagar och med lite mat och gravid som hon är, har hon inte mycket energi kvar. Hon behöver sin sömn. När det gått en stund och hon inte lyckats somna om och Nils inte kommit tillbaka till sängen börjar hon bli orolig. Var är han? Kanske han har tagit en liten nattlig promenad? Hon vet att han är bekymrad över att fisket slagit fel och att de inte har ätit på några dagar. Hon är tacksam att hennes käre make inte är som många andra män i staden som hänger på krogen varje kväll. Hon är lyckligt lottad. Det är inte alla förunnat att verkligen hålla av sin äkta hälft. Hon minns så väl för drygt tjugo år sedan när hon kom från landet för att tjänstgöra som piga i en finare familj i staden. Hur hon mött Nils och hur kära de blivit. Den berusande känslan när de gifte sig. Och efter så många år är de ännu kärleksfulla mot varandra. Snart har de varit gifta i tjugo år och åtta barn har hon fött. Ett son dog när han var liten men om man ser till många andra familjer har de haft tur.
    Utmattad som hon är somnar hon om till slut. När hon vaknar tidigt nästa morgon är det fortfarande tomt i sängen bredvid henne. Hon går upp och har nästan inte hunnit klä på sig innan det bankar på dörren. Hon sätter fort på sig sin huvudbonad och går snabbt fram och öppnar. Utanför står fjärdingsman Sven Skytt med barsk min.
    "Fru Ingeborg Andersdotter?"
    "Ja, det är jag" svarar Ingeborg.
    "Din man har inatt blivit tagen på bar gärning när han försökte stjäla en höna" säger Skytt med skarp stämma. "Han sitter inlåst i Kruttornet i väntan på sin rättegång och eftersom det är tredje gången han stjäl så ligger han risigt till. Tänkte du ville veta var han är", säger Skytt medan han granskar henne från topp till tå. Ingeborg blir helt kall inombords. Både av det hon får höra och av hans närgångna blickar. Sonen Knut kommer och ställer sig bakom henne och lägger en beskyddande arm om sin mors axlar, vilket hon är tacksam för.
    "Mor, vad är det som har hänt?"
    “Din far sitter inlåst i Kruttornet. De säger att han har blivit gripen för stöld. För tredje gången? Vi måste genast bege oss dit. Det måste ju vara fel, han har inte stulit tre gånger!”
Skytt är redan på väg därifrån och Ingeborg och Knut går in och gör sig redo för att gå till Kruttornet. Även Stina följer med, men när de kommer fram blir de inte insläppta. De får endast besked att de får närvara vid rättegången som ska hållas inom några dagar.

    Två dagar senare hålls rättegång i rådhuset på Stora torget. Ingeborg, Knut och Stina är på plats. De har inte under de gångna dagarna fått tillåtelse att prata med Nils. De sitter på den långa träbänken längst fram, när de för in Nils i fot- och handbojor. Rådmannen slår klubban i bordet och ger order om tystnad och rättegången börjar.
    "Nils Ingesson, du står anklagad för att ha försökt att stjäla en höna av hattmakare och kyrkoföreståndare Hans Mattson Köhler, där du blev tagen på bar gärning. Eftersom det är tredje gången du stjäl är straffet som du vet att plikta med ditt liv. Vad har du att säga till ditt försvar?"
Nils står bara och stirrar ner i golvet och får inte fram ett ljud. Ingeborg däremot höjer rösten till hans försvar.
    "Nils har inte stulit tre gånger! Ni kan inte döma honom till döden!?"
    "Han har två gånger i sin ungdom stulit och åkt fast. Vem vet, han kanske har stulit fler gånger men bara haft 'oturen' att åka fast två gånger förut?" säger en av de sittande nämndemännen hånfullt. Det fanns inte så mycket mer att säga.
    "Fyrtionde kapitlet paragraf tre i missgärningsbalken fastslår att för tredje resan stöld finns ingen nåd att få. Datumet för avrättningen fastställs till den andra juli" säger häradshövding Holger Godtman.
Ett högt och jämrande skrik hörs från Ingeborg och hon sjunker gråtande ned. Knut håller sin mor om axlarna och försöker få henne att ställa sig upp medan Stina står stelt och stirrar framför sig. Nils förs ut med bojor som skramlar för varje steg han tar. Han är uppgiven, livrädd och sorgens. Han vill inte lämna sin familj och sin älskade Ingeborg.

    Varje dag får Nils besök av prästen Andreas Alschovius vars enda uppgift är att förberedda honom för den kommande hädanfärden. Han måste bekänna sina synder inför Gud för att få förlåtelse och frälsning och komma till den gudomliga evigheten. Övrig tid när inte prästen är närvarande sitter han och tänker på hur han svikit sin familj. Han önskar att allt varit annorlunda. Eller åtminstone att han kunde göra något för att lätta bördan för sina nära och kära som han snart kommer att lämna efter sig. Han ber ofta till Gud om syndernas förlåtelse och för sin familjs räddning. Och framförallt för sin dotter Stina som är sjutton år gammal och som på sista tiden blivit mer och mer tystlåten och inbunden. Det är som om hon går och grubblar på något. Han vet bara inte vad. Och nu kommer han aldrig att få veta.

~ En ny chans ~

    Tre dagar innan avrättningen ska verkställas får Nils besök av kronolänsman Lars Bander. Bander går rakt på sak.
    “Jag har ett förslag till dig Nils Ingesson. Stadens bödel har nyligen avlidit och vi behöver därför en ny mästerman. Stadens mäktiga män anser att du skulle kunna vara lämplig eftersom du inte dödat någon utan endast stulit. Visserligen tre gånger men… Om du godtar att bli stadens nya bödel kommer du att benådas och får därefter flytta in i bödelsstugan i Rackarbacken på Klinten. Lön kommer att utgå efter bödelstaxan och de kläder som de avrättade haft på sig kommer du att få behålla. Så, vad säger du? Vill du skona ditt liv och återförenas med din familj? Vill du bli stadens nya bödel?”
    Nils ser på Bander med stora uppspärrade och förvånade ögon. Hör han verkligen rätt? Har alla hans böner hörsammats? Kanske han kan få komma hem till sin familj igen, även om det innebär att de skulle bli utstötta från samhället i övrigt. Familjen är viktigast och bara de håller ihop kanske de kan få ett ganska drägligt liv ändå. Samtidigt tycker han det känns helt groteskt att få betalt för att döda eller prygla någon annan, även om det är efter Sveriges rikes lag och han frågar sig själv om han verkligen skulle kunna utföra de hemska uppgifter som en bödel har? Skulle han, som aldrig dödat någon, kunna ta en annan olyckligt lottad människas liv? Bander står och tittar på Nils.
    "Nå, vad säger du? Vill du rädda ditt liv? Jag måste få svar nu, annars frågar vi någon annan".
Även om det är kallt och fuktigt i hålan där han sitter svettas Nils.
    "Ja jag tar jobbet" svarar han med svag och skälvande stämma.
Bander ser förnöjd ut - tänk att han så snabbt och enkelt lyckats hitta en ny bödel till stadens delinkventer!.
    "Dock måste du som bödel märkas, så att folk vet vem du är ifall du får för dig att rymma. Bägge dina öron kommer att skäras av och stadens märke brännas in i din panna.”
Nils ryser när han hör detta men i samma sekund tänker han att jag överlever i alla fall, och kan försörja min familj på den lön jag kommer få. Ändå känner han sig kluven till det blivande jobbet och tankarna snurrar - ‘ju fler brottslingar jag hudflänger eller avrättar ju mer tjänar jag på deras olycka’.
    “Du kommer också att få en dräng som hjälper dig att utföra dina uppgifter" säger Bander.
    "Rackaren heter Elias Grelsson och bor uppe på Klinten i Rackarbacken. Han kommer hjälpa dig med att ställa i ordning inför avrättningar, begrava självmördare i skogen samt gräva ner de avrättade i galgbacken.”

    Dagen efter hämtas Nils av fjärdingsman Sven Skytt som för honom till Klinttorget där rackaren Elias väntar på honom. Eftersom staden för tillfället inte har någon bödel får rackaren ta på sig uppgiften att skära öronen av sin framtida arbetskamrat. Det är första gången de möts.
    “Elias Grelsson” hälsar rackaren.
Nils nickar bara till svar, han får inte fram ett ljud.
    “Jag ska försöka göra det så snabbt som möjligt. Kniven är nyslipad” säger Elias stelt.
    “Det är jag tacksam för” säger Nils krystat som nu börjat må illa.
    “Sätt dig här på pallen. Det är nog bättre om du sitter ner.”
Nils sätter sig stelt ner på den låga träpallen. Elias står på hans vänstra sida och med ett snabbt snitt skär han av det vänstra örat. Nils blir nästan paralyserad av smärta och ögonen fylls med tårar. Illamåendet han kände precis innan ökar så kraftigt att magsyra stiger upp i halsen. Elias går snabbt runt till hans andra sida och innan Nils vet ordet av är även det högra örat borta. Blodet pulserar från båda sidorna medan Elias sveper en vit bindel runt huvudet på Nils, som vid det här laget är helt vit i ansiktet.
    “Går det bra?” frågar Elias, och värmer upp stadens märke som sitter på ett järnspett, i elden. Han säger att han ska sitta still och så bränner han märket snabbt i pannan på Nils. Nils får inte fram ett ord. Smärtan är olidlig. Men han är ändå glad för att det han fasat för äntligen är över.

    Dagarna efteråt ligger han med feber och yrsel i bödelshuset på Klinten dit hela familjen nu flyttat. Han har fått en lättare inflammation i såret på vänstra sidan av huvudet. Ingeborg pysslar om honom med omsorg och kärlek, för hon vet ju att allt hennes käre make gjort var för att rädda familjen från att svälta. Dock har de haft en ganska så tuff diskussion där hon frågat honom varför han inte berättat om de två gångerna han stulit förut. Hon som trodde att hon visste allt om sin man. Men om just det hade han ljugit. Men innerst inne förstår hon honom ändå. Det är ju en pinsam sak att berätta och kanske hade hon tänkt sig för både en och två gånger innan hon fortsatt att träffa honom. Om hon ens gjort det. Men nu förlåter hon honom för det.

    Efter att Nils tillfrisknat återgår allt nästan till det normala igen. Visserligen har hela hans familj blivit utstött och de utsätts alla för spott och spe. Gamla vänner sviker dem och när Ingeborg går till marknaden för att handla varor blir hon ofta utfryst och förbisedd. Vissa handlare vägrar till och med att sälja varor till henne, men familjen är i alla fall tillsammans igen och svälten är inte lika svår längre. Det finns bara en person i hela staden som är mer hatad och illa omtyckt och det är rackaren Elias Grelsson, vars ungar har fått öknamnet 'rackarungar'.
    Redan veckan efter får Nils sitt första uppdrag. Det är dock ingen avrättning som ska utföras utan det är gamle mjölnaren Per Mattson, som bodde nere på Specksgränd, som har tagit livet av sig. Eftersom det är både olagligt och straffbart att ta livet av sig ska gubben grävas ner i ovigd jord, helst i skogen. Med Elias hjälp hämtar Nils gamlingen på en gammal kärra. Det är ett tungt jobb att frakta honom uppför alla backar i innerstaden och sedan köra honom utanför stadsmuren till skogen som ligger uppe på galgberget. När de kommer fram dunkar det rejält i huvudet på Nils, som inte helt återhämtat sig än. De gräver en grop bakom en gammal gran där de lägger ner gubben Mattson.
    "Ska vi inte säga några ord över hans minne ändå? Han var ju ändå en bra människa och levde hela sitt liv som en hederlig och gudfruktig man, även om han var sjuk och olycklig de sista åren" frågar Grelsson.
Nils kliar sig på sin skäggiga haka.
    "Nej vi har ju inte lov att göra det, vi är ju inga präster!. Dessutom ska han ju begravas i ovigd jord eftersom han tagit sitt eget liv. Självspillingar har Gud inget för"
Tyst för sig själv ber ändå Grelsson en liten bön över Mattson medan han står och tittar på utsikten över Visby. Galgbacken ligger högt över staden så att alla ska kunna se de som hänger där och som en påminnelse och ett avskräckande exempel om vad de kan förvänta sig om de gör något brottsligt. Knappt ett år passerar och för Nils vidkommande finns det nu alltid mat på bordet. Inkomsten har han fått från några spöslitningar och några tungor som skurits ut från några olyckliga själar. Det har inte gett så mycket pengar men tillräckligt för att mätta hans familj.

~ Båtsman Per Spilling ~

    Efter en tid får han dock ett större uppdrag. Delinkventen är båtsman Per Spilling ifrån Othem som mördat sin fru och därför ska halshuggas, steglas och hans huvud och hand sättas upp på en påle. Men först ska prästerna offentliggöra avrättningen från predikstolarna i Othem och de kringliggande kyrkorna.
    I väntan på sin avrättning sitter Spilling på Visborgs slott. Prick klockan nio på morgonen onsdagen den 8 maj förs han genom staden gator, uppför Tjuvtrappan och vidare ut genom Norderport och fram till Galgberget.
    Nils och Elias har redan varit på plats en stund och förberett. Elias har redan grävt gropen där Spillings kropp ska grävas ned samt rest den grova pålen där handen och huvudet ska spikas upp.
När fångkärran med Spilling kommer rullande stirrar folk nyfiket på den dömde. Ser han rädd ut? Hur beter han sig? Hur är han klädd? Gråter han? Man vill fånga upp så många synintryck som möjligt och lägga dem på minnet så att man kan berätta för dem som inte har haft möjlighet att komma hit.
    På väg uppför stupstocken ropar en gammal vän till Per och frågar om han vill ha en sup innan han går in i evigheten. Spilling, som är likblek men samlad och lugn, svarar nekande. Han vill möta sin Herre i nyktert tillstånd. Efter att prästen läst Fader vår och gett honom syndaförlåtelsen samt välsignat honom placerar han huvudet på stupstocken. Nils, som stått lite vid sidan av med bilan bakom ryggen, går snabbt fram och med ett välriktat slag hugger han till och ett dovt ljud hörs när bilan slår ända ner i stocken. Pers huvud faller planenligt ner på rishögen som ligger precis under medan lite pulserande blod stöts ut från kroppen. Strax efter hans huvud skiljts från kroppen hugger rackaren med en mindre yxa av hans högra hand. Den församlade hopen som ser på är tysta och många är redan på väg därifrån när Nils och Elias sätter upp Spillings huvud och hand på en påle. Nils är nöjd, allt hade gått som han velat. Det blev ett bra och välriktat hugg så den dödsdömdes lidande blev kort och snabbt. Nu ska bara kroppen styckas upp i olika delar och placeras på stora horisontella hjul så är dagens arbete klart och han kan gå hem och äta kvällsmat. Femton daler rikare.

~ Pigan Maria Persdotter~

    Två dagar senare knackar det på dörren. Nils går och öppnar och utanför står fjärdingsman Sven Skytt.
    "Vi behöver dina tjänster på söndag klockan tio. Domen har fallit över pigan Maria Persdotter och hon ska avrättas genom halshuggning."
Kalla kårar går genom Nils. Maria Persdotter, är inte det Stinas bästa vän? "Menar du Maria som bor nere på Specksgränd?"
    "Ja det stämmer bra det" säger Skytt.
    "Men vad har hon gjort för att dömas till döden?" frågar Nils skärrat.
    "Hon har tagit livet av sitt nyfödda barn".
    "Men hon har ju inte varit gravid. Hon var ju här med min dotter Stina för bara någon månad sedan?!" säger Nils förvånat.
    "Jodå det har hon visst." säger Skytt. "Hon har bara lyckats dölja sin graviditet under sina stora kjolar och efter födseln kvävt sitt barn. Hon påstår att fadern till barnet är guldsmedens son Måns Abrahamsson, som ska ha tvingat sig på henne. Men han svär sig fri, inga vittnen finns och dessutom har han alibi."
Nils vet inte vad han ska säga. Han har träffat Maria många gånger och vet att Stina och Maria är oskiljaktiga. Och att Maria är den enda av dotterns vänner som fortfarande vill träffa Stina efter att han blev utsedd till bödel och alla andra tagit avstånd.
    "På återseende på lördag klockan tio" säger Skytt och vänder om och går därifrån.
Nils går in och stänger dörren om sig. Han är skärrad och vettskrämd. Hur ska han kunna berätta det här för Stina? Eller... vet hon redan att Maria hamnat i olycka? Är det därför som hon varit så tyst och grubblande den sista tiden? När Stina kommer hem efter en stund berättar han den hemska nyheten för henne. Och att det är hans uppgift som bödel att utverka straffet. Stina blir helt ifrån sig och rusar ut från huset. Hon kommer inte hem förrän sent på kvällen, med rödgråtna ögon efter att ha gråtit hela dagen. Nu är hon dock bara tyst som muren, är innesluten i sig själv och svarar knappt på tilltal. Hon är i chock.

    Dagen då Maria ska avrättas är varm och fin. Träden nu i maj månad har spruckit ut i grönskande färger och många blommor har redan slagit ut. Solen bjuder på värme och redan tidigt på morgonen samlas folk för att se på spektaklet. Stadsborna har tagit matsäck med sig och de som vill stå längst fram har kommit tidigt för att få en bra plats. Några har även tagit med sig små flaskor, för har de tur kanske de kan fånga upp några droppar blod från den avrättade, vilket är bra mot diverse krämpor.
    Några timmar före avrättningen ska äga rum träffas Nils och Elias på en liten krog inne i staden. Nils behöver stärka sig inför den avskyvärda uppgiften som ligger framför honom. Med varsitt krus öl i näven sitter de vid ett litet fyrkantigt träbord. Nils kallsvettas fastän det är varmt och kvavt i rummet. Det är nästan helt tomt i lokalen då de flesta redan är på avrättningsplatsen.
    "Jag har nästan inte kunnat sova någonting alls inatt" säger Nils. "När jag väl somnat har nattmaran ridit mig hårt" Elias Grelsson ser skarpt på Nils.
    "Jag förstår om du har ångest, men tänk på att du utför bara det Svea rikes lag har pålagt dig att göra"
Nils rädda ögon stirrar tillbaka på Elias. "Ja men hon är ju Stinas bästa vän. Stina är så ledsen, hon är helt förstörd och har inte pratat med mig sedan hon fick höra det här. Hade det varit Stina som kommit i olycka såsom Maria gjort hade hela familjen ställt upp och hjälpt henne. Hur ska jag kunna utföra det här? Stackars arma flicka. Det borde ju vara Måns Abrahamsson som ska straffas och inte Maria". Nils höjer handen för att vinka till sig ännu en bägare med öl.
    "Drick nu inte för mycket bara." säger Elias stramt.

    När Nils och Elias kommer till galgbacken är Nils rejält berusad. Han har i förväg slipat bödelsyxan men nu är han nervös, kallsvettig och fumlig. Jag hoppas jag fixar det här snabbt så hon slipper lida mer än nödvändigt, tänker Nils när han nästan raglar uppför de tre trappstegen till schavotten. Efter en liten stund kommer prästen, Andreas Alschovius, åkande i en kärra med Maria bredvid sig. Hon är likblek och sitter och darrar bredvid med en blombukett i handen. Prästen hjälper henne ner från kärran och de få stegen upp till stupstocken och frågar med mörk stämma:
    "Har du överlämnat din själ till Gud?"
Med darrande röst svarar Maria "Ja" och sedan läser Alschovius ‘Fader vår’ över hennes själ. Hon har avböjt ögonbindel och när hon lagt sig tillrätta med huvudet i stupstocken vrider hon huvudet och tittar upp på Nils med bedjande ögon.
    “Säg till Stina att hon ska förlåta dig för vad du nu kommer göra” säger Maria.
Nils blir alldeles stel. Han ser nästan dubbelt vid det här laget. Han höjer bilan och siktar på hennes nacke men hugget tar inte där det ska utan uppe på hennes högra axel och hon skriker förtvivlat. Nils hör att flera i församlingen vrålar ut sin ilska över hans misstag och att några kvinnor segnar ner, avsvimmade. Han höjer snabbt yxan för att avsluta det hela och träffar nu nacken men inte så pass bra att huvudet skiljs från kroppen. En tredje gång måste till för att slutföra jobbet. Publiken är nu i upprorsstämning och de bönder som har kommenderas ut för att bilda spetsgård har fullt upp med att hålla folket på avstånd. Efter att de grävt ner henne har de flesta i församlingen redan gett sig iväg hemåt och Nils kan säkert ta sig hem utan att bli påhoppad av någon uppretad som vill hämnas.

    Ingeborg tar emot Nils när han kommer hem. Hon ger honom en kram och känner att han luktar både öl och spyor. Hon vet att han har gruvat sig för uppgiften som pålagts honom och förstår att han druckit sig till mod.
    "Hur var det? Du får gärna berätta om du behöver prata om det."
Nils svarar inte. "Finns det någon mat?” Kontrar han med istället. Ingeborg ställer fram lite salt sill, bröd och gröt framför Nils som hugger in.
    "Var är Stina?" frågar han tyst.
    "Jag vet inte. Hon gick ut nån minut efter du for iväg i morse. Och sen har hon inte varit hemma på hela dagen". Ingeborg ser ledsen ut.
    "Jag måste prata med henne" säger Nils och reser sig upp. “Jag sänder ut Knut som får leta efter henne, själv vågar jag mig inte ut. Folk kommer lyncha mig om de får tag i mig”.

~ Stina ~

    Stina mår inte bra. Det har hon inte gjort sedan hon fick veta att bästa vännen Maria blivit våldtagen och uppå det gravid. Hon har varit så orolig för henne. Och nu är hon död.
    Familjens hårda liv har också farit fram hårt med henne och hon tar ingenting för givet längre. Sedan fadern åkte fast för stöld och därefter blev benådad och blev stadens bödel har hennes övriga vänner försvunnit och folk tar numera stora omvägar förbi bödelns hus. Den enda vän som stannade kvar var Maria. Stina hade aldrig känt sig så ensam som hon gör nu och hon tänker oavbrutet på sin döda vän. Hur orättvist livet kan vara. Att det ändå borde varit Måns Abrahamsson som borde ha straffats och inte Maria? Det var ju ändå han som tvingat sig på Maria, hon var ju oskyldig.

    Det börjar redan skymma så smått när Knut ger sig ut för att leta efter Stina. När han kommer ner till hamnen ser han henne plötsligt. Knut börjar bli orolig. Det här är inte en plats där en ensam ung kvinna borde befinna sig på efter mörkrets inbrott. Det finns gott om krogar på hamnen och många sitter där och dricker för att glömma sina trista och fattiga liv. Vissa kan heller inte tygla sitt drickande och det blir ofta bråk och slagsmål. Stina verkar dock inte bry sig nämnvärt eller ha någon större brådska där hon sakta och apatisk går längs kajen. Knut börjar gå lite fortare för att komma fram till Stina, när han ser en man snabbt gå efter henne. När mannen kommer fram till henne kopplar han snabbt hennes händer bakom ryggen och drar in henne i ett närliggande buskage. Knut börjar springa så fort han kan för att komma fram för han förstår ju vad som håller på att hända. Han hör Stina skrika för fullt men det är ingen annan än han som verkar bry sig. - Om en kvinna går ensam nere på hamnen vid den här tiden på dygnet får hon nästan skylla sig själv, verkar vara den allmänna åsikten. När Knut kommer fram har mannen redan hunnit dra upp Stinas vadmalsklänning och sitter gränsle över henne med hennes armar under sina knän, för att hålla fast henne. Knut hittar en sten som han klipper till i bakhuvud på mannen allt vad han orkar. Mannen faller åt sidan och Knut sliter upp Stina från marken och sen börjar han springa.
    “Skynda dig Stina, vi måste härifrån!” skriker Knut.
Stina är först för skärrad för att förstå att det är Knut som räddat henne och chockad som hon är börjar hon springa åt andra hållet. Knut måste vända om och springer snabbt ifatt henne, för hennes långa kjolar begränsar hennes fart. När det går upp för henne att det är hennes egen bror som hjälpt henne vänder hon om och börjar springa det snabbaste hon kan. Tillsammans springer de längst med Strandgatan och smiter in på en av alla de krogarna som ligger längs med vägen.
    “Vad håller du på med?” väser Knut ilsket. “Hur kan du få för dig att gå nere på hamnen vid den här tiden på dygnet? Du vet ju vad farligt det kan vara.”
    “Inget spelar någon roll längre” säger Stina lågmält. “Jag kan inte få min enda vän tillbaka och samtidigt har jag svårt att förlåta far, som tog hennes liv. Jag kan inte ens äta så dåligt mår jag.”
Efter att de är helt säkra på att ingen har följt efter dem slinker de försiktigt ut från krogen och går snabbt genom gränderna tillbaka hem. De har beslutat att inte säga något om vad som hänt till föräldrarna. Nu sitter jag verkligen i klistret tänker Knut. Jag får hoppas att mannen jag slog ned inte skadades för mycket och att ingen såg mig. Två av mannens vänner har dock sett vad som skett och känner igen ‘bödelns ungar’. Så de behöver inte jaga efter dem. Alla vet ju var bödeln bor. Någon dryg timme senare bankar det på dörren och Nils går och öppnar. Utanför står kronolänsman Lars Bander med sitt biträde, fjärdingsman Sven Skytt.
    “Vi är här för att arrestera din son, Knut Nilsson” säger Bander barskt.
    “Varför det, vad har han gjort?” frågar Nils häpet.
    “Det kan vi inte berätta för dig nu. Vi ska ta in honom på förhör. Är han hemma?”
    “Ja, jag är här” säger Knut och reser sig från platsen där han suttit lite längre in i rummet.
Ingeborg som suttit på en stol och sytt reser sig också lite hastigt upp och tar tag i Knuts arm. Hon vill inte släppa sin son för allt i världen.
    “Vad är det som händer Knut” frågar hon förtvivlat.
Knut svarar inte. Han tar sin långa rock som hänger på stolen och går ut till Skytt och Bander som väntar utanför. De tar honom i varsin arm och för fram honom mot fångkärran som står och väntar en bit ifrån huset. Väl där sätter de på honom tunga handfängsel och hjälper honom sedan upp i åkdonet. Han förs till Visborgs slott på andra sidan av staden där han blir inlåst i en fängelsehåla.

    Hemma i bödelshuset på Klinten är alla upprörda och förvirrade. Vad har egentligen hänt? Stina som sitter i ett hörn gråter hysteriskt men till slut öppnar hon sig och berättar vad som hänt under kvällen. Hur hon blivit överfallen, hur Knut räddat henne men samtidigt slagit ner den som försökt förgripa sig på henne. Även Ingeborg är otröstlig, det känns som hela hennes familj håller på och faller samman. De mindre barnen i familjen förstår inte så mycket av vad som händer utan sitter bara tysta med stora rädda ögon. Och Nils själv är både förkrossad, uppgiven bedrövad och arg, allt på samma gång. Nu förstår han äntligen varför de uppförde sig så märkligt när de kom hem tidigare på kvällen.

~ Domen ~

    Några dagar senare har häradshövding Holger Godtman kallat till extraordinarie häradsting i rådhuset där tolv nämndemän ska döma i Knuts rättegång. Nils kunde inte närvara på rättegången då han har en spöslitning på Stora torget. Ingeborg och Stina däremot sitter bland åhörarna längst bak i rådhusets stora sal på en egen bänk, för ingen vill sitta jämte någon ur bödelsfamiljen. Knut har redan förts in i rådhusets stora sal och står längst fram i rummet framför det långa bordet där tio av de tolv ordinarie nämndemännen sitter. Han har både fotbojor och handbojor på sig.
Nämndeman Jakob Göransson slår klubban hårt i bordet.
    "Knut Nilsson, du är anklagad för att ha slagit ned Måns Abrahamsson med en sten och med ett så kraftigt slag så han miste sitt liv. Vad har du att säga till ditt försvar?"
Knut höjer blicken och tittar på de församlade männen som ska bestämma ödet över hans liv.
    "Det jag gjorde var för att rädda min syster från överfall och Gud vet vad mer" säger han i uppgiven ton. Och inte var det meningen att det skulle gå så illa."
    "Det du har gjort kan du inte göra ogjort. Vi har dessutom vittnen som säger att du slog hårdare än vad som var nödvändigt för att få bort Måns från din syster. Vi anser att din skuldfrågan är klarlagd så det enda som ska diskuteras här idag är vilket straff du ska få." säger Jakob med barsk stämma.
De tio nämndemännen börjar viskande överlägga sinsemellan och en dämpad stämning lägger sig i rummet. Det enda som hörs är rasslet från Knuts kedjor när han nervöst rör sig lite grann samt åhörarna som sitter och viskar tyst till varandra. Häradshövding Holger Godtman manar till tystnad.
    “Missgärningsbalkens tjugosjätte kapitel paragraf nio säger att för det brott du, Knut Nilsson, står anklagad för finns inget annat straff än att du ska mista ditt liv. Ett liv för ett liv" säger häradshövding Godtman och de övriga nämndemännen nickar instämmande.
När domen läses upp börjar Stina gråta högljutt medan Ingeborg sitter helt förstenad med tårar sakta rinnande nedför de magra kinderna. Strax därefter förs Knut ut från rummet och tillbaka till sin fängelsehåla. De går sakta, tysta och bedrövade hem till stugan efteråt. Ingen har sagt ett ord. De går i sina egna tankar.

    “Vad blev domen?” frågar Nils flämtande när han kommer hem. Han har sprungit hela vägen hem och hinner inte ens stänga dörren innan han frågar. När han ser deras bleka förtvivlade ansikten förstår han att det värsta har hänt.
    “Det kan väl ändå inte vara möjligt?” säger han med skälvande stämma.
    “Han försvarade ju bara sin systers heder och alla vet ju vilken usling Måns är. Han fick ju bara vad han förtjänade.”
    “Ja det fick han verkligen” säger Stina. Samtidigt som hon känner sig skyldig till Knuts öde. Hade hon inte gått ut den kvällen hade det här aldrig inträffat.
    “Men det hjälper ju inte, han dog av slaget han fick i huvudet.” säger Ingeborg knappt hörbart där hon sitter böjd över bordet med huvudet i händerna.
    “Ja men de kan ju inte begära att jag ska avrätta min egen son?” tanken svindlar för Nils. Hans förstfödde son! Det går ju bara inte. Och någon annan bödel finns ju inte i staden. Jag gör det bara inte!

    Den kommande natten sover de inga långa stunder i den lilla stugan på Klinten. Endast de två yngsta somnar framåt natten. Nils ligger och vänder och vrider på sig i den trånga sängen. Han är nu på sitt trettionionde år och han börjar känna sig gammal. Han har levt ett hårt liv. Han tänker på när han var lika gammal som Knut är nu, nitton år, då var han gift och lycklig och Knut var nyfödd. Han har ju hela livet framför sig! Ska han aldrig få uppleva känslan av att förälska sig i en kvinna, gifta sig och bli far? Innan Nils somnar till en liten stund framåt morgonkvisten har han beslutat sig för vad han måste göra.

    Följande dag går han hemifrån tidigt på morgonen. Han går till rådhuset och stämmer möte med landshövding Lennart Ribbing. Han är inte där just då men klockan elva kan han få prata med Ribbing. Det är ett par timmar dit så under tiden går Nils och sätter sig på en av krogarna som ligger i närheten. Folk går ur vägen när han kommer gåendes. Han börjar bli van. De har någon konstig negativ respekt för honom samtidigt som de är livrädda. Han köper några kaggar öl, för han måste dricka sig till mod för det han ska göra. Han hoppas bara att det kommer gå bra. Klockan elva är han tillbaka på rådhuset där han får komma in i ett rum där landshövdingen sitter. De pratar en lång stund och till slut, efter mycket diskuterande får Nils sin vilja igenom.

    Knut sitter inlåst i Kruttornet. Han har fått lov att ta emot besök och Ingeborg, Stina och Nils har varit där. De pratade inte så mycket utan satt mest och höll om varandra. Ångesten i rummet rann nedför de kalla väggarna.

~ Avrättningen ~

    Dagen för Knuts avrättning har kommit och han önskar att han kunde bli en fågel och försvinna upp genom taket och flyga därifrån. Han vill inte! Han vill verkligen inte! Han vill leva lite längre! Få en egen familj, fru och barn. Ett hus. Han är feberhet men ändå rinner kallsvetten nedför halsen och innanför den fina skjortan som han mor gjort till honom.
    Prick klockan nio hämtas han av fånggevaldiger Baltzar Schmidt som tar med honom ut och sätter honom i en kärra, där också prästen som besökt honom varje dag sitter. De kör sakta genom stadens ganska tomma gator. En ovanligt stor folkmängd har samlats på galgbacken utanför staden och väntar på honom. Alla vet ju att det är far och son som kommer att mötas för sista gången.
Väl framme får han hjälp av prästen och fånggevaldigern att komma ur kärran. Knäna skakar och han kan inte gå normalt för hjärtat bankar så hårt i bröstet. Blodet pulserar vid tinningen. Han ser sin gamla kompis Jonas i den stora folkskaran som har samlats för att se honom mista livet. Jonas nickar stelt, blek som han är. Knut får hjälp uppför schavottens trappsteg. Väl uppe får han se sin bleka far stå och stirra med stel blick och med yxan bakom ryggen. Det är alldeles tyst i skaran som har samlats.
    Plötsligt kommer landshövding Ribbing uppför de tre trappstegen och ställer sig jämte Knut.
    "Jag, landshövding Lennart Ribbing och bödel Nils Ingesson har slutit ett avtal." Säger han högt och tydligt. Så vänder han sig till Knut.
    "Du blir benådad om du tar din fars plats som stadens bödel"
Knut ser på honom men kan inte få in i huvudet vad det är han säger.
    "Vad menar du?" Knut ser på Ribbing och sen på Nils som står och glor ned i backen.
    "Du tar din fars plats och får leva vidare som stadens bödel. Din far offrar sitt liv för dig"
    "Nej!!!" Knut vrålar rakt ut.
Folkskaran som har stått och sett på börjar högljutt prata.
    "Jo! Jag vill du ska leva längre än vad du gjort. Du är min älskade son och jag vill dig bara väl. Lova bara att ta hand om din mor och syskon. Jag är din far och du ska lyda mig." säger Nils som kommit fram och står framför Knut.
    "Men först måste jag märka dig som bödel, sätt dig ner på knä" säger Nils och ser sorgset på sin son. Knut sjunker ner på knäna och Nils tar fram en kniv.
    "Tänk framåt Knut. Jag gör det här för att du ska få en chans att leva ditt liv, du är för ung för att dö! Skaffa en fru och barn och berätta för dem om deras farfar." Så skär han med en van hand snabbt av öronen på Knut, som vid det här laget är helt paralyserad. Sen snurrar han ett tygstycke runt sin sons huvud och knyter fast det hårt.
Innan Nils lägger sig ner ger han bödelsyxan till Knut. Sen lägger han sig ner med huvudet i stupstocken och kikar upp på Knut.
    "Säg till din mor att jag älskar henne och att det ligger ett brev till henne i nedersta lådan i kommoden. Gör nu din plikt som stadens bödel! Gör din far stolt!"
Knut ställer sig upp på vingliga ben och tittar ner på sin far, med yxan i händerna.
    "Gör min pina kort" säger Nils barskt.
    "Jag älskar dig far" är det sista Nils får höra i jordelivet, innan Knut höjer bilan och med ett välriktat slag skiljer faderns huvud från kroppen.

 Lämna gärna en kommentar!
Namn:
Kommentar:
Skriv färgens namn
Av:      Datum: 2016-10-26 13:17:57
Av: Nina     Datum: 2016-10-04 10:18:05
Tack Peter för inlägget. Har ändrat lite så dina synpunkter kom med :-)
Av: Peter Fagerlund     Datum: 2016-09-29 12:06:12
Reflektioner över en i övrigt bra beskrivning: Man missförstår kanske när du skriver att man blir benådad om man som dömd tar jobbet som bödel. Precis som du senare beskriver så avrättas man för eller senare, straffet är uppskjutet så länge man sköter sitt jobb som bödel. Bödeln får ta kläderna av de som han avrättar men inte tjockare vinterkläder eftersom de tillfaller prästen. Vid avrättning med "förstärkt" dödstraff så är avhuggning av handen ett skamstraff som utförs efter huvudet huggits av, jämför Anckarström. Stegling på ett stegel innebär att kroppen lägg utan huvud och eventuell hand på ett hjul samt att huvud och eventuell hand spikas upp på en påle. Fem stegel var rätt "normalt". Alltså huvud, hand på en påle och resterande kropp i fyra delar på var sitt hjul. Att man grävde ner kroppen och satte upp huvud och hand har jag i vilket fall aldrig läst om vilket ju inte betyder at det inte hände. Nå, det var lite funderingar. jag sitter nu med en massa material inför helt ny föreläsning om Endre avrättningsplats nu på lördag
Av: Nina      Datum: 2016-09-12 17:19:00
Skriv gärna en kommentar