Anders Johan von Höpken



Levde: 1712 - 1789  (77 år)
Titel:    Riksråd och greve, kallad "landets förnämsta snille"

Anders Johan Höpken - målat av Carl Fredrich Brander
 Anders Johan von Höpken föddes i Stockholm den 31 mars 1712 som son till Daniel Niklas von Höpken och Eleonora Lindhjelm.

Han var student i Uppsala 1728 och arbetade 1730-1732 i svenska ministerns kansli i London. Mellan åren 1732-1734 gjorde han en studieresa till åtskilliga utländska länder.
Efter hemkomsten tjänstgjorde han i kansliet, men fientligheten mellan hans far och Arvid Horn gjorde det outhärdligt att jobba där. Ryktet om hans begåvning, och faderns ställning i hattpartiet, gjorde att han blev invald i det sekreta utskottet, där han bidrog till partiets seger. Han belönades för detta 1739 med anställning som kanslijunkare i kansliet.

Tjugosju år gammal (1739) var han med om att grunda Vetenskapsakademien tillsammans med bland annat Linné, Celsius, Polhem och Alströmer. Vid 1740-41 års riksdag deltog han med att förbereda för det ryska kriget. För hans räkning skapades också år 1741 en andra expeditionssekreterarplats i kansliet. Trettiotvå år gammal (1744) gifte han sig med grevinnan Ulrika Eleonora Sparre och tio år senare med friherrinnan Vilhelmina Ribbing.

I december 1746 blev han riksråd och 1748 serafimerriddare, och efter att Carl Gustaf Tessin avgått 1752 blev han kanslipresident det vill säga regeringschef, vid endast 40 års ålder. 1757 bistod han det pommerska kriget. Missnöjet över kriget var vid riksdagen 1760-1762 så starkt att han för att undvika att bli avskedad från sina poster, själv anhöll om sin avsättning. 1760-1764 var han Uppsala akademis kansler och fick 1762 grevlig värdighet. Efter detta höll han på med lantbruk och studerade, ända till år 1773 då Gustav III övertalade honom att åter ta plats i rådet. På denna post väckte han uppmärksamhet genom sina skarpa anmärkningar på Gustav III:s förslag till ny tryckfrihetsförordning, vilket ändå utfärdades 1774 - detta ledde till att det bristande samförståndet mellan honom och Gustav III blev ännu större. Han kände sig missnöjd med att de dagliga rådgivarnas åsikter inte betydde lika mycket för kungen i jämförelse med hans gunstlingar och smickrares. Han begärde därför avsked 1780.

Höpken har blivit kallad för Sveriges Tacitus eftersom han anses vara en av Sveriges största vältalare. Han dog den 9 maj 1789, 77 år gammal, och var då den äldste serafimerriddaren och den äldste i Vetenskaps- och Vitterhetsakademien. Porträttet av von Höpken är målat av Carl Fredrich Brander (1705-1779).




Källor




Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare


Personen inlagd 2004-11-28 | Uppdaterad 2005-08-04