Nils Dacke

Titel:
Upprorsledare, småländsk bonde
Levde:
? - 1543 (stupade)
Bild saknas

Historia:

Nils Dackes födelseår är okänt, och det verkar vara lite osäkert vart han är född också, troligen föddes han i Småland. Vissa anser att han föddes i Blekinge - som på den tiden tillhörde Danmark - men flyttat över gränsen in till Sverige och Småland. Osäkert med andra ord, även hans födelseår är okänt. Han skall dock ha varit gift och haft en son, som vid upprorets början (1542) var omkring tio år gammal.

Sex år innan Dackefejden bröt ut, omkring år 1536, skall han tillsammans med sin kumpan Jon Andersson, ha slagit ihjäl en fogde som hette Inge Arvidsson och därefter flytt in i Blekingeskogen - som var ett tillhåll för tjuvar och rövare från både Sverige och Danmark. Dessa fredlösa män skulle snart bli de första männen som Dacke samlade omkring sig. För mordet på fogden dömdes de till döden, men detta skall långt senare ha ändrat sig till dryga böter, för Dackes del till 12 oxar. Framställningen av Dacke kommer många gånger från Gustav Vasa själv, som beskrev honom som ett djuriskt monster skapad av djävulen.

En sak är i alla fall säker – Nils Dacke var inte nöjd med Gustav Vasa heller. Han gillade inte alla de nya påbud, lagar och höjda skatter som kungen ville ha in. Kungen bestämde till och med vad folk skulle ha på sig och hur de skulle bygga sina hus vilket gjorde att deras frihet begränsades och dessutom krävde kungen hela tiden nya skatter. Kungen hade också fogdar överallt som såg till att bönderna betalade sina skatter, och de krävde även uppgifter om sådd och skörd. Smålänningarna däremot ville att det skulle vara som "gammalt och fornt" - de ville inte ändra på något utan ha det som de alltid hade haft det. De ville till exempel inte ha kyrkomässan på svenska utan på latin, som de alltid haft. När sedan även allt kyrksilver – som det tagit generationer för dem att spara ihop och köpa in - samlades ihop och sändes till kungens egen skattkammare, då fick de nog.

Dackefejden
Då upproret bröt ut arrenderade Dacke ett litet hus som kallades för Flaka. Efter att han fått med sig de fredlösa männen från skogen, retade han upp bönderna mot kungens nya bestämmelser och påbud. I juni 1542 hade han samlat en tillräcklig stor allmogehär och Dackefejden startade. Kring midsommar överföll de fogdar och frälsemän knappt tre mil ifrån Kalmar. Vissa band de nakna till träden och dödade dem sedan genom att skjuta pilar och kulor på dem. De brände också adliga gods. Första tiden gick det bra för upprorsmännen, de lyckades driva två av kungens härar ut ur Småland. Upproret spred sig till Östergötland och även i landskapen runt omkring började det bli oroligt.

För att ta itu med upproret var Gustav Vasa tvungen att anställa 5000 tyska legoknektar, dessutom lovade den danska kungen, Kristian III att sända några tusen man till kungens hjälp. Gustav lyckades även få dalkarlarna att ställa upp med ett par tusen infanterister. Detta räckte ändå inte till att hejda upproret och framåt hösten var kungen tvungen att gå med på en vapenstillestånd med Dacke, som erkändes som hövding i Småland. Vid juletid det året satt Dacke med sina män på Kronobergs kungsgård.

Då det nya året börjat, var Gustav Vasa klar för strid igen. Hans styrkor ryckte in från Öster- och Västergötland. Trupperna från Östergötland leddes av den allmänt populäre Svante Sture. Dackes bondehär drabbades av ett stort nederlag i striden som skedde på sjön Hjortens is i Virserums socken mot den stora armén som leddes av Lars Siggesson (Sparre) och Johan Turesson (Tre Rosor). Det sägs att flera hundra av Dackes män skall ha stupat där (oklara siffror), det som är säkert är i alla fall att Dacke själv skadades svårt - han skall ha blivit skjuten genom bägge låren.

I maj samma år (1543) var han åter så frisk att han kunde vara med och strida igen. Nederlagen som hans män haft började emellertid skrämma de flesta smålänningar till att lyda kungen istället för Dacke, så hans bondehär minskade mer och mer.
Dacke försökte få ihop flera män genom att resa runt i bygderna och tala och hetsa till nya uppror - men trots hans vältalighet möttes han nu av osäkerhet och tvekan från de flesta håll. Tiden kring midsommar 1543 skedde det flera blodiga drabbningar. Till slut verkar det som om Dacke upplöste sin lilla kvarvarande bondehär och att han ensam drog till skogarna i Blekinge. De fortsatte att jaga honom till dom hittade honom, och då blev han skjuten. Hans lik skall sedan ha förts till Kalmar där kroppen steglades och huvudet kröntes med en kopparkrona.

Även hans hustru, svågrar och andra släktingar avrättades också. Hans son skall ha blivit förd till fängelset i Stockholm där han antingen svalt ihjäl, eller dog i pesten.
Dackefejden anses vara det största och våldsammaste bondeupproret i svensk och nordisk historia.

Porträttet av Dacke är målat av Mandelgren på 1800-talet efter en äldre målning som numera är försvunnen.

Källor

Inlagd 2004-12-05 | Uppdaterad 2017-10-25