Erik Sparre



Levde: 1550 - 1600  (avrättad, 49 år)
Titel:    Riksråd, lagman och ståthållare

Erik Sparre
 Erik Larsson Sparre föddes den 13 juli 1550 som son till Lars Siggesson Sparre och Britta Turesdotter (Trolle).

Han fick en grundlig uppfostran och studerade bland annat i Italien, och utbildningen fortsatte även när han tjänstgjorde som småsven i Erik XIV:s hov. Vid Johan III:s kröning den 26 januari 1569 blev han slagen till riddare och 1578 förordnades han till lagman i Västmanland och Dalarna och samma år gifte han sig med Ebba Brahe (dotter till Per Brahe d.ä.)
1582 blev han riksråd och ståthållare över Västmanland och Dalarna med bergslagen.
I striden mellan Johan III och hertig Karl ställde han sig på Johans sida och hävdade i sin skrift Pro lege, rege et grege (för lagen, kungen och folket), kungens politiska överhöghet över hertigdömena.

Trettiosju år gammal (1587) skickades han tillsammans med Erik Brahe till Polen, för att vid kungavalet bevaka den svenske tronföljarens intressen. Efter att Johan III avlidit 1592 jobbade han för att få hans son Sigismund vald till kung.
Utnämnd som hovkansler bevistade han mötet i Uppsala 1593, och undertecknade dess beslut, vilket han rekommenderade Sigismund att erkänna, liksom rådde honom att skilja sig från sina jesuiter, innan han kom till Sverige. Efter kungens ankomst 1593, gav Sparre ut skriften: "Rijksens råds ridderskaps och menige adels oration" och "Postulata nobilium" där han yrkade på att adeln måste få tillbaka sin gamla maktställning från unionstiden.

Han höll sig dock troget till Sigismund och kämpade i spetsen för högadeln mot hertig Karl, ända tills fientligheterna utvecklade sig till inbördeskrig och han var tvungen att lämna Sverige. Han begav sig då med hustru och barn till Polen istället. I Polen försökte han få Sigismund att med vapenmakt återerövra Sverige. Efter slaget vid Stångebro, där Sigismund förlorade, utlämnades han tillsammans med de andra av Sigismunds anhängare till Sverige och blev ställd inför rätta i Linköping där han av hertig Karl blev dömd till döden, tillsammans med bröderna Gustav och Sten Banér, Ture Bielke och Bengt Falk som var hövitsman.

Den första att bli avrättad i Linköpings blodbad, som inträffade den 3 mars 1600, var Gustaf Banér. Sedan var det Eriks tur. För att inte behöva se Banérs avrättning hade han gått in bland folket och samtalat med sina vänner. Då det blev hans tur, sa han på latin till sig själv och även till sina vänner: - Må icke edra hjärtan vara bedrövade, utan sätten eder tro och förtröstan till den, som har makt och våld över både kropp och själ! -
Efter detta lästa han med hög röst upp en egenförfattad försvarsskrift: "Emot konung och fädernesland vet jag mig aldrig annorlunda hava handlat än som en ärlig svensk man; och vill jag nu besegla sanningen därav med min död. Det oskyldiga blod, som här varder utgjutet, skall Gud nog hämnas och en gång stämma våra förföljare inför sin rättvisa dom"
Därefter knäböjde han och med upplyfta händer på det röda kläde, som var utbrett, och ropade: "Herre, i dina händer befaller jag min anda" - Skarprättaren höjde så sitt svärd och huvudet föll - Han blev 49 år gammal.




Källor




Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare


Personen inlagd 2004-12-27 | Uppdaterad 2004-12-27