Nils Ericson



Levde: 1802 - 1870  (68 år)
Titel:    Kanal- och järnvägsbyggare, friherre

Nils Ericson
 Nils Ericsson (senare Ericson) föddes den 31 januari 1802 vid Långbanshyttan i Värmland som son till bergsmannen Olof Ericsson
och Brita Sofia Yngström. Han var bror till  John Ericsson.

Vid fjorton års ålder (1816) blev han antagen som ingenjörselev vid byggandet av Göta kanal, där han snart blev upptäckt av Göta kanals grundare och ledare, greven Baltzar von Platen, som 1820 befordrade honom till nivellör.

Han blev underlöjtnant vid ingenjörskåren 1823 och året efter utnämndes han till arbetschef vid kanalarbetena, som efter fyra år utsträcktes till hela linjen mellan Asplången och Östersjön. 1828 blev han löjtnant i armén, och två år senare kapten vid flottans mekaniska kår och utsågs samma år till "övermekanikus" vid gamla Trollhätte kanalverk och till chef för västra väg- och vattenbyggnadsdistriktet. Åren 1831-1839 slutfördes under hans ledning kanalen vid Ström och Stallbacka, Säffle kanal vid Byälven samt kanalerna vid Karlstad och Albrektssund.

År 1832 gjorde han på egen bekostnad en resa till England för att utöka sina kunskaper i väg- och vattenbyggnadskonsten. Samtidigt passade han på att besöka sin bror John, som då satt i fängelse där. Året därpå (1833) gifte han sig med grevedottern Vendela Vilhelmina von Schwerin.

Väl hemma igen befordrades han till major vid flottans mekaniska kår och började planera för en ombyggnad av gamla Trollhätte kanal och en ny slussled förbi de stora Trollhättefallen. Detta stora projekt som började 1838, var klart på sex år, och den nya kanalen kunde öppnas för allmänheten den 4 juli 1844.

Han blev 1842 överstlöjtnant. Hans nästa stora byggnadsverk var ombyggnaden av slussen i Stockholm mellan Mälaren och Saltsjön, som var klart 1850. Efter det gjorde han upp planer för Skeppsbrokajen i Stockholm.

Han blev befordrad till överste år 1850 och när Karl XIV Johans staty avtäcktes 1854 på Skeppsbron, upphöjdes han i adligt stånd med namnet Ericson. Han strök alltså bara ett S i sitt efternamn.
Under åren 1849-1855, utförde han ett annat storverk, nu i Finland, där han förenade sjön Saimen med finska viken. Alla sina projekt genomförde han alltid på mycket kortare tid än vad som hade räknats ut och för mycket mindre pengar, vilket gjorde att han blev högt uppskattad. Därför fick han på våren 1855 påbörja ett nytt arbetet, att bygga statens järnvägar, vilket han även det klarade galant. Så i november 1862 invigdes den nära fyrtiotre mil långa bansträckan, som förenar Stockholm med Göteborg, där den första bandelen, Göteborg-Jonsered och Malmö-Lund öppnades redan den 1 december 1856. Av södra stambanan var Malmö-Älmhult färdig 1862, och då han, som vid Karl XV:s kröning 1860 ärats med friherrlig värdighet, lämnade chefskapet för statens järnvägsbyggnader med en årlig livstidspension på 15.000 kronor. Efter pensioneringen hjälpte han sin son med att fullborda Dalslands kanal.

Han dog den 8 september 1870, 68 år gammal. En staty av honom restes nära centralstationen i Stockholm 1893.




Källor




Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare


Personen inlagd 2005-01-20 | Uppdaterad 2005-01-20