Kristian VIII av Danmark



Levde: 1786 - 1848  (61 år)
Titel:    Dansk-Isländsk kung 1839-1848 (9 år), Norsk kung maj-oktober 1814.

Kristian VIII av Danmark
 Kristian VIII av Oldenburg föddes den 18 september 1786 som son till arvprins Fredrik, (som var halvbror till  Kristian VII), och Sofia Fredrika av  Mecklenburg-Schwerin.

Kristian var högt begåvad och fick en omsorgsfull och utpräglat dansk uppfostran, och skaffade sig grundliga kunskaper i naturvetenskap, särskilt i mineralogi och hade dessutom ett stort intresse i konst och blev 1809 konstakademins ordförande.

Vid tjugo års ålder (1806) gifte han sig med sin kusin, Charlotta Fredrika av Mecklenburg , och den 6 oktober 1808 fick de sonen Fredrik (VII). Året därpå skilde han sig ifrån Charlotta på grund av att hon varit otrogen med konsertmästaren och sångaren Édouard Du Puy (1770-1822).

1811 blev han en ivrig förespråkare för planen att grundlägga ett norskt universitet och verkade även i andra hänseenden för Norges självständighet. 1813 utnämndes han till ståthållare i Norge och samma år den 23 maj anlände han dit, förklädd till matros på en fiskebåt. Anledningen till detta var för att undgå de engelska kryssarna. Han blev fort populär bland norrmännen, och då de i februari 1814 vägrade godkänna Kielfredens bestämmelse om att Norge skulle överlåtas till Sveriges kung, var han på deras sida.

Från början tänkte han försvara sin arvsrätt till Norges krona enligt "Kongeloven", men böjde sig snart för folkviljan, antog titeln "regent" och inkallade en riksförsamling till Eidsvold, som fastställde landets blivande författning. Den 17 maj 1814 valdes han till kung och undertecknade samma dag Norges grundlag. Samtidigt visade han sin böjelse för lyx genom att utnämna 18 nya kammarherrar. Han hoppades också på att även bli Svensk kung, (istället för Jean Baptiste Bernadotte), särskilt med Englands hjälp, och på så sätt med tiden kanske förena Nordens tre riken (Norge, Sverige och Danmark) under en gemensam tron. Stormakterna erkände honom dock inte som Norges kung, och man hotade med att ta ifrån honom arvsrätten till Danmarks tron. Och när de svenska trupperna trängde in i Norge, hade han varken mod eller förmåga att försvara Norge, men lyckades genom kloka förhandlingar i Moss (14 aug.) trygga Norges självständighet.

10 oktober 1814 abdikerade han från Norges tron, efter endast 5 månader vid makten, och lämnade landet arton dagar senare. Han blev inte speciellt väl mottagen av Fredrik VI när han kom hem till Danmark, eftersom han trotsat hans vilja. Han utnämndes i mars 1815 till guvernör på Fyn, ett slags förvisning från hovet kan man säga..

Vid 28 års ålder, den 22 maj 1815, gifte han sig på Augustenborg med prinsessan Caroline Amalie av Augustenborg, som var nästan 19 år. Hon var dotterdotter till Kristian VII och Caroline Mathilde av England. De fick inga barn.

Åren 1819-1822 reste han runt i Europa och sedan bosatte han sig för alltid i Köpenhamn, där han förde ett rikt sällskapsliv med vetenskapsmän och konstnärer. Först 1831 fick han inträde i statsrådet och tog livlig del i förberedelserna till provinsialständernas införande, dock utan att själv utöva något speciellt inflytande. Han var utan tvivel mera frisinnad än ministrarna och hade klarare blick för det politiska läget, i synnerhet för den väsentliga statsrättsliga skiljaktigheten mellan Schleswig-Holstein.

Under Fredrik VI:s sista regeringsår blev Kristians makt större. Vid Kristians tronbestigning den 3 december 1839 väntade man sig i fråga om landets politiska frihet mycket av honom. Men dessa förhoppningar blev snart grusade: Kristian hade inte lust att avstå från sitt envälde, utan nöjde sig med att förbereda en friare författning. Däremot gjordes viktiga förbättringar i förvaltningen. Kommunallagar för Köpenhamn (1840) och landsbygden (1841) kom ut, lagar om statens räkenskapsväsen och om jordbeskattningen, och lindringar i strafflagen verkställdes. 1842 utfärdades en ny härordning och 1845 fullständig arvslag. En mindre lycklig åtgärd var att han utnämnde sin svåger prins Fredrik av Augustenborg till ståthållare och general i Schleswig och Holstein. Samma år bröt striden ut om det danska språket i Schleswigs ständerförsamling.

Han dog den 29 januari 1848, 61 år gammal, efter tio år på den danska tronen. Nästa att bli kung efter honom i Danmark var hans son Fredrik VII.




Källor




Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare


Personen inlagd 2005-02-06 | Uppdaterad 2005-02-06