George II av Storbritannien



Levde: 1683 - 1760  (76 år)
Titel:    Kurfurste av Hannover
Kung av Storbritannien och Irland 1727-1760 (33 år)

George II av Hannover
 George August av Hannover föddes i  Hannover den 30 oktober 1683 som son till den dåvarande prinsen av Brunswick-Lüneburg, George Ludwig von Guelph-d'Este, (senare kung  George I i Storbritannien) och  Sophia Dorothea av  Celle.

När han var elva år gammal (1694) blev hans mor, Sophia, anklagad för otrohet och inspärrad på ett slott. Där fick hon sitta tills hon dog 32 år senare (1726). Hon fick inte lov att träffa sina barn, eller gifta om sig. Hans sympati för sin mor, som han tyckte blivit orättvist behandlad, gjorde att förhållandet till hans far George I, blev mycket dåligt. Det gick så långt att det till slut, också till följd av andra orsaker, ledde till en öppen brytning mellan dem.

Under det spanska arvföljdskriget åren 1701-1713 lärde han sig kriga under ledning av John Churchill också kallad hertigen av Marlborough och stred med stor utmärkelse i slagen vid Oudenaarde 1708 och Malplaquet i Belgien den 11 september 1709.

Den 22 augusti 1705 gifte han sig i Hannover med prinsessan Caroline av Brandenburg-Ansbach. De fick barnen:
1) Frederick Louis 1707-1751 ( prins av Wales) Hans son blev kung George III
2) Anne 1709-1759
3) Amelia Sophia Eleonore 1711-1766
4) Caroline Elizabeth 1713-1757
5) George William 1717-1718 (död 3 mån.)
6) William Augustus 1721-1765 (hertig av Cumberland)
7) Mary 1723-1772
8) Louise av Hannover 1724-1751 (gift med dansk-norske kungen Fredrik V)

När deras son George William skulle döpas 1717 blev det gräl mellan George och hans far. George hade valt ut en gudfar till sonen, och hans far hade valt ut en annan. Det blev gräl och då George offentligt förolämpade sin far, blev han tillfälligt arresterad. Efter det blev han utesluten att vara med i några flera offentliga högtidligheter.

Efter att hans far avlidit 1727, besteg han tronen både som kurfurste i Hannover och som kung i Storbritannien och Irland. Hans regeringstid i England påminner i många avseende om faderns. Även han hade ett jakobitiskt uppror (1745) att bekämpa, och detta var till och med en farligare revolt än det hans far fick strida mot 1715. Eftersom han visste att torypartiet i hemlighet var jakobitiskt inställt, stödde han sig under hela sin regeringstid på whigpartiet, precis som fadern också gjort, och gav endast i undantagsfall några viktiga ämbeten åt medlemmar av torypartiet. Han struntade också i att regera med ministrar som var avskydda av parlamentsmajoriteten och förde en utrikespolitik som ofta var mer hannoveransk inriktad än engelsk. Därför låg det nog en viss sanning i de bittra ord, som ministern William Pitt d.ä. (1708-1778) en gång fällde i underhuset - att det mäktiga konungariket England nedsjunkit till en provins under ett eländigt kurfurstendöme -.

George hade inte något intresse för intellektuella aktiviteter, men däremot en brinnande kärlek till krig. Han dyrkade pengar nästan till girighet och var konstant otrogen mot sin hustru, även om han uppskattade och beundrade henne. Han hade otaliga älskarinnor. Han skildras ändå som ärlig och lojal samt visade vid många tillfällen prov på modigt sinnelag och personlig tapperhet. Däremot var han enligt minister Robert Walpoles omdöme "politiskt feg".
Efter 32 års äktenskap (1737) dog hans hustru Caroline, 54 år gammal. George gifte aldrig om sig utan höll sig till sina älskarinnor istället. Året innan hustrun dog fick han ett barn med sin älskarinna Amalie Sophie von Wendt. Sonen levde i 75 år (1736-1811) och kallades för Johann Ludwig von Wallmoden-Gimborn.
George dog den 25 oktober 1760 i London, två veckor före sin 77-årsdag. Nästa att bli kung i Storbritannien och Irland var hans sonson George III.




Källor




Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare


Personen inlagd 2005-03-26 | Uppdaterad 2005-03-26