Fredrik III av Oldenburg



Levde: 1609 - 1670  (60 år)
Titel:    Dansk-Norsk-Isländsk kung 1648-1670 (22 år)

Fredrik III av Danmark
 Fredrik III föddes den 18 mars 1609 i  Haderslev i Danmark som son till den dansk-norske kungen  Kristian IV av Oldenburg och  Anna Katarina av  Brandenburg.

Vid fjorton års ålder blev han vald till biskop i Verden och 1634 när han var tjugofem år blev han ärkebiskop i Bremen, men kom aldrig i besittning av dessa länder eftersom de 1648 avträddes till Sverige.

Vid 34 års ålder (1643) gifte han sig med Sofia Amalia av Braunschweig-Luneburg som var femton år gammal. De fick med tiden barnen:
1) Kristian V av Oldenburg 1646-1699
2) Anna Sophia av Oldenburg 1647-
3) Fredrika Amalia av Oldenburg 1649-
4) Wilhelmine Ernestine av Oldenburg 1650-
5) George 1653-1708 (g.m. drottning Anne Stuart)
6) Ulrika Eleonora 1656-1693 (gift med Karl XI)

Med sin älskarinna Margarete Pape hade han en oäkta son som fick namnet Ulrik Frederik Gyldenlöve, som föddes redan 1638.

Då hans äldre bror, tronarvingen Kristian dog 1647, fanns utsikten att han skulle bli kung. När sedan hans far Kristian IV dog i februari 1648, och innan valriksdagen hade hunnit församlas, fick han köpa sitt kungaval med en handfästning, (kungaförsäkran) som gjorde honom nästan helt beroende av adelns och riksrådets vilja. Först därefter blev han hyllad (6 juli) och krönt (23 nov) som kung. År 1650 genomdrev han införandet av arvföljd efter födslorätt för den kungliga delen av Schleswig-Holstein.

Fastän Danmark var utarmat och fattigt och armén i ett uselt skick blev han, av bland annat den tyske kejsaren, lurad att förklara Sverige krig 1657. Han hoppades återvinna de landsdelar som Danmark förlorat 1645. Karl X Gustav skyndade då i hastiga marscher mot Danmark, erövrade Jylland, gick över Stora Bält och tvingade Fredrik genom freden i Roskilde 26 februari 1658 att lämna ifrån sig Skåne, Halland, Blekinge, Bornholm samt Trondheim och Bohus län. Dessutom fick han avsäga sig länshögheten över hertigen av Gottorp. När den svenske kungen fem månader därefter bröt freden, sporrade Fredrik Köpenhamns borgare till tappert motstånd. Han fick också hjälp av kejserliga, brandenburgska och polska trupper, och i november 1659 blev svenskarna slagna på Fyn. I freden i Köpenhamn den 6 juni 1660 fick han nöja sig med att få tillbaka Bornholm och Trondheims län.

Tillståndet i Danmark var vid denna tid mycket eländigt, och för att få medel att förbättra det sammankallade Fredrik en riksdag i Köpenhamn. Då adeln, med stöd av sin skattefrihet, vägrade att gå med på den föreslagna konsumtionsskatten väckte detta stor förbittring hos de båda andra stånden (präste- och borgarstånden), och dessa ville då ha en ändring i lagstiftningen. Med stor klokhet och varsamhet i sitt uppträdande ledde Fredrik denna strid mot riksrådet och adeln. Redan 8 okt. erbjöd borgar- och prästeståndet kungen arvsrätt till riket, såväl för hans manliga som för hans kvinnliga efterkommande, och den 13 oktober såg sig adeln tvungen att göra samma medgivande, varpå handfästningen (kungaförsäkran) upphävdes och uppdraget gavs åt kungen själv att författa en ny regeringsform. Den 18 oktober hyllades han som arvkung, och därmed var enväldet infört i Danmark för 188 år.

Med stor kraft och ihärdighet arbetade sedan Fredrik på att hjälpa upp ställningen i landet. Finanserna ordnades, adelns skattefrihet togs bort, flottan sattes i ypperligt skick, en stående här på 24,000 man bildades, och landets fästningar förbättrades.
1661-69 utarbetades en ny lagbok som trädde i kraft 1683 under namn "Kristian V:s danske lov". (Kristian V danska lag).

Han själv var lärd och älskade vetenskapliga sysselsättningar, främjade den andliga odlingen bland annat genom att upprätta det kungliga biblioteket (1667) och "konstkammaren" (1650). Däremot avskaffade han "den ridderliga akademin" i Sorö (1665) och införde (1667) censuren, till skydd för det kungliga enväldet. Han vakade girigt över sitt envälde och försökte undertrycka varje frihetsyttring. Fredrik var klok och beräknande, sluten och behärskad i tal som handling och höll fast vid sina beslut.
Han dog den 9 februari 1670, 60 år och 10 månader gammal, efter 22 år som kung. Nästa att bli kung i Danmark-Norge var hans son Kristian V.




Källor




Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare


Personen inlagd 2004-10-15 | Uppdaterad 2004-12-12