Jean-Jacques Rousseau



Levde: 1712 - 1778  (66 år)
Titel:    Författare och filosof. Skrev Émile, eller Om barnuppfostran

Jean-Jacques Rousseau
 Jean Jacques Rousseau föddes den 28 juni 1712 i  Genève i Schweiz. Hans mor - Suzanne Bernard - dog några dagar efter hans födelse. Hans far, Isaac, var urmakare och sägs ha varit karaktärssvag, rastlös och äventyrslysten.

När Rousseau var omkring 10 år övergav hans far honom och flydde från Genève för att undkomma en tvist. Fadern bosatte sig i Nyon där han snart gifte om sig. Rousseau fick först bo hos en släkting, och sedan hos en pastor Lambercier i Bossey (utanför Genève).

Sedan han lämnat Bossey hade han olika jobb, bland annat som skrivbiträde och gravörlärling. Så fort han fick tillfälle läste han böcker, och till slut gjorde romanläsningen att han fick avsmak för allt enformigt yrkesarbete. Efter två år rymde han från sin mästare och blev vid 15 års ålder en riktig landstrykare. Han omhändertogs till slut av en katolsk präst som övertalade honom att övergå till katolicismen. Därför sändes han till en frånskild fru som hette de Warens, som i sin tur sände honom till ett kloster i Turin, där han bara stannade några månader. Efter det tog han tjänst som betjänt i en finare familj. Där "begick han det största brottet i sitt liv", som han senare själv sa. Han hade stulit ett band, och då han anklagades för detta sköt han skulden på en ung oskyldig tjej, som på grund av detta fick sparken.

En tid försökte han att jobba som musiklärare vilket var mindre lyckat, då han inte hade tillräckliga kunskaper. Sen åkte han till Paris som informator för en ung schweizisk officer, men han trivdes inte i storstan så 1732 återvände han till madam de Warens - som var både "mamma" och älskarinna till honom. Hon bodde nu i Chambéry, och där och på hennes lantställe Les Charmettes vistades han i lugn och ro några år. Under denna tid lärde han sig noter och studerade musik, så att han med framgång senare kunde ge musiklektioner. Han studerade också matematik, historia och filosofi.

Under vistelsen på Les Charmettes började hans misantropi för första gången att visa sig, han föraktade människorna och levde helst i ensamhet. Madam de Warens började också tröttna på honom, och 1740 reste han därför till Lyon för att bli informator i en familj, men märkte snart att läraryrket inte passade honom. På sommaren 1741 reste han därför till Paris i förhoppning att där kunna göra lycka med sin uppfinning, ett slags notskrift, där tonerna betecknades med siffror. Uppfinningen förkastades dock av vetenskapsakademin. Han tog därefter (1743) anställning som sekreterare hos franske ministern i Venedig, där han åter misslyckades. Han återvände till Paris, där han – med liten framgång – satte upp operan Les Muses galantes 1745. Samma år träffade han en värdshusflicka som hette Thérèse Le Vasseur, som han var tillsamman med resten av sitt liv. Det sägs att hon var ful, obildad och enfaldig och att hon inte ens kunde läsa av visarna på klockan. Med henne fick han med tiden fem barn, som alla sändes till hittebarnshuset, därför att han ansåg att de kunde göra mer för barnen där, än vad han kunde göra själv.

Rousseau blev sekreterare hos generalförpaktaren Francueil där han fick vänner både i finans- och litterära kretsarna. Han umgicks bland annat med Denis Diderot (1713-1784), Francois Voltaire, Holbach och bröderna Jacob och Wilhelm Grimm med flera. Diderot anställde honom som medarbetare till den franska encyklopedin, där han skrev artiklar om vetenskap och filosofi. Det han hittills skrivit var endast några dikter och farser, men 1749 började han bli framgångsrik och under de kommande 15 åren skapade han några av litteraturens egendomligaste arbeten. Sommaren 1749 hade akademin i Dijon (Frankrike) en pristävling, där frågan var: Har vetenskapens och konstens framsteg bidragit till sedernas renande?. Grundtankarna till alla hans följande stora verk stod plötsligt klar för honom: vetenskapen och konsterna hade inte förbättrat sederna. Människan är god av naturen, men samhällsinstitutionerna och deras missbruk har gjort henne ond. Han skrev då skriften: "Discours sur les sciences et les arts" som han 1750 fick pris för. Den väckte en enorm uppståndelse och meningsstriderna blev många. Rousseau blev genast en berömd och populär man.

Sitt uppehälle förtjänade han som avskrivare av noter. 1752 uppfördes vid hovet i Fontainebleau, med stor framgång, hans opera Le devin de village. Man ville presentera honom för kungen - där han säkert hade fått sin försörjning ordnad - men han var både blyg och stolt och höll sig därför undan. Under ett besök i Genève 1754 avsvor han sig katolicismen, och fick på så sätt tillbaka sin medborgarrätt. Samma år var han med i en ny tävling av akademin i Dijon med skriften: "Discours sur l´origine de l´inégalité parmi les hommes" (om ursprunget till olikheten mellan människorna), där han mera positivt framställde sitt naturevangelium. Han vann inte men gav ändå ut skriften 1755. Han dedicerade den till republiken i Genève, och i förordet uppmanade han de styrande i staden att ta hänsyn till arbetarna och det lägre folket - vilket irriterade rådet i Genève.

44 år gammal (1756) flyttade han, med Thérèse, från Paris ut till landet. Hon trivdes dock inte på landet utan ville tillbaka till Paris. Han flyttade då till hertigen av Luxembourg som bodde i slottet i Montmorency, där han tillbringade några lugna år medan han skrev. 1761 gav han ut La nouvelle Héloise (den sista Eloisa) som tog emot stort och gjorde honom världsberömd. Året därpå (1762) gav han ut Émile ou de l´éducation - Èmile eller om uppfostran - och landsflykten började. I Èmile hade han nämligen skrivit ett försvar för naturreligionen. Parlamentet som just då förberedde förföljelser mot jesuiterna utfärdade den 9 juni 1762 en häktningsorder på Rousseau och skriften Èmile brändes på bål av bödeln två dagar senare. Rousseau räddade sig genom att fly ur landet. Han begav sig till Schweiz men även i Genève brändes Émile och han förvisades därifrån. I cirka tre års tid vistades han i furstendömet Neuchâtel under Fredrik II:s beskydd. Där skrev han sina strids- och försvarsskrifter Lettres á l´archevéque de Paris (1762) och Lettres écrites de la montagne (1764).
Lokalbefolkningen förföljde honom emellertid och 1765 flydde han till den nästan obebodda ön Saint-Pierre i sjön Bienne. Även därifrån utvisades han. På inbjudan av den engelske filosofen och historieskrivare David Hume (1711-1776) begav han sig i januari 1766 över till England, där han vistades en tid på godset Wootton i Derby. Redan samma år vände han dock tillbaka till Frankrike.

Under det antagna namnet Renou fann han en tillflyktsort på slottet Trye, som tillhörde prinsen av Conti. Snart flydde han även därifrån och vistades än här, än där i franska landsortsstäder. I Bourgoin i Dauphiné "vigdes" han vid Thérèse - eller rättare sagt – han förklarade sig, i två vittnens närvaro, vara förenad med henne i oupplösligt äktenskap. 1770 återvände han till Paris. I åtta år bodde han på fjärde våningen i rue Platriére, (som numera bär hans namn), i en enkel kammare, och livnärande sig med notskrivning.

Under sina sista år skrev han tre dialoger, som han kallade Rousseau jugé de Jean-Jacques (1772-76) och Réveries du promeneur solitaire (1776) och han avslutade sin självbiografi Confessions där han inför eftervärlden försöker få rättvisa mot förtalet. Det sägs att Rousseau var liten till växten, hade dåliga tänder, men munnen var fint tecknad, fötterna var små, håret svart och ögonen fulla av eld. Till sättet var han blyg och förlägen, osäker i sitt uppträdande, överdrivet artig, brutal i sin hänsynslöshet, utan en gnista av humor, med svårighet att finna orden om han inte var intresserad av det ämne som diskuterades.

Vid ett besök vid markis de Giradin i Ermenonville, fick han ett slaganfall och dog efter ett tag, den 2 juli 1778, fyra dagar efter sin 66 årsdag. Hans sista ord lär ha varit; - "Se solen, vars leende ansikte kallar mig! Se det omätliga ljuset! Där är Gud! Ja, Gud själv, som öppnar sina armar och inbjuder mig att till sist smaka den eviga och oföränderliga glädje som jag så länge åstundat".
Han begravdes, enligt egen önskan, på Poppelön i Ermenonville. Under revolutionen (1794) fördes hans stoft till Paris och fick en plats vid sidan av Voltaires (som avlidit en månad före Rousseau) i Panthéon.




Källor




Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare


Personen inlagd 2005-04-24 | Uppdaterad 2005-08-06