Glasögonens historia






Innan man uppfann glasögonen fick dåtidens lärda män och konstnärer ofta sluta arbeta vid 40-50 årsåldern eftersom ögonen svek dem. Vem som tillslut uppfann glasögonen har man spekulerat länge i och inte kommit fram till något bra svar - troligen uppfanns de på olika platser runt om i världen av olika personer. 

Det finns egyptiska hieroglyfer från det 8:e århundradet före Kristus som skildrar enkla glaslinser och från det första århundradet efter Kristus skriver filosofen Seneca d.y. "Bokstäver, även om de är små och otydliga, ses förstorade och klarare genom en glob fylld med vatten". Kejsar Nero sägs också ha sett på gladiatorspel med hjälp av en smaragd som en korrigerande lins. Även i det antika Grekland visste man att ett vattenfyllt glaskärl hade en förstorande effekt och att ljuset bryts i slipat glas.

Araben Abbas Ibn Firnas, som levde på 800-talet, skall ha använt korrigerande linser. Han utarbetade ett sätt att framställa mycket klart glas som kunde formas och poleras till runda stenar som man sedan kunde använda till läsning. Dessa stenar kallades för lässtenar (reading stone).

Kardinal Nicholas of Rouen
Kardinal Nicholas of Rouen läser genom en lins.
Bilden är målad av konstnären Tommaso da Modena år 1351-52. Målning från Web Gallery of Art


1100-1200 talen
I spridda verk från 1100-1200-talen står det också skrivet att en glaskula eller en vattenfylld klotflaska har en förstorande verkan på text. År 1267 skrev den engelske franciskanermunken Roger Bacon som levde i Oxford, att dessa instrument är bra för äldre "ty de kunna se de allra minsta bokstäverna i tillräcklig förstoring". Ungefär samtidigt som Bacon dyker de första noteringarna om glasögon upp i litteraturen. Bland annat skriver Konrad von Wurzburg om en kristall som förstorar även den minsta skrift.

1300-talet
Det var dock i trakterna kring Venedig, Italien, som en person lärde människor att se bättre med hjälp av en glaslins och det var också där som en större glasögontillverkning startade omkring år 1300. Fram till den här tiden var det nog mer fråga om ett glas, antingen som monokel eller som ett läsglas som man höll i handen. Från början kanske man inte ens tänkte på att man kunde sätta de förstorande glasen framför varje öga. Dåtidens läkare var mycket skeptiska och kritiska och många avvisade glasögonen eftersom man ansåg att de kunde skada ögonen.

Länge var glasögon primitivt konstruerade. Två typer utvecklades – först nitbrillorna och sedan bågbrillorna.
Nitbrillorna bestod av två glas med varsin skalm som fogades samman med en nit. Glasögonen klämdes sedan fast på näsan och tillät därför inga häftiga rörelser på huvudet för då ramlade de av.
Bågbrillorna (pincené) var smidigare, där användes ofta läder för att infatta glasen och en fjädrande båge över näsan höll glasögonen på plats. De hade flera fördelar mot nitbrillorna, de var lättare, var hållbarare och satt säkrare på plats. Bägge typerna användes dock enbart för stillasittande läsning och skrivning.

Glasögon, pincené och Franklins uppfinning
Till vänster pincené, till höger Franklins bifokallins. Bilder från Wikimedia commons


Glasögon - en statussymbol
Att bära glasögon blev snabbt status och synonymt med lärdom, snille och geni – de blev en symbol för visdom helt enkelt. Det finns glasögon bevarade från 1500-, 1600- och 1700-talen där det endast sitter vanligt glas utan någon förstorande effekt vilket vittnar om att även de som inte hade något synfel gärna gick med glasögon – kanske för att det var hög status eller för att bättra på sin egen framtoning lite.

Eftersom glasögonen symboliserade visdom brukade en del konstnärer på medeltiden avbilda lärda personer med glasögon, i en del fall har till exempel Moses och evangelisterna Matteus, Markus och Lukas avbildats med glasögon, även fast det inte fanns sådana under den tidsperiod då dessa personer skall ha levat.

1400-talet
Efter att boktryckarkonsten uppfunnits och böcker började ges ut i större skala blev efterfrågan av glasögon större och glasögontillverkningen blev en industri. Särskilt var Venedig långt fram i utvecklingen och framställningen av dem - framför allt för att man där var duktig på att framställa så fint glas.

1700-talet
Ända fram till slutet av 1700-talet var många tvungna att ha två par glasögon – ett par till läsning och ett par för seende på långt håll. Den amerikanska politikern och uppfinnaren Benjamin Franklin (78), som såg dåligt på både nära och långt håll uppfann därför ett kombinationsglas för eget bruk (1784) för att undvika att hela tiden vara tvungen att växla mellan två par glasögon. Han lät helt enkelt skära glasen i sina två glasögon mitt itu. Avståndsglaset satte han sedan i den övre halvan av bågen och närglaset i den nedre – och därmed var bifokal-linsen uppfunnen! Idéen spreds snabbt och kom att kopieras världen runt.

Den första linsen för att korrigera brytningsfel uppfanns år 1825 av den brittiska astronomen George Airy (24).

<< Tillbaka till indexsidan




Källa:
Populär Historia nr 5/97
http://www.antiquespectacles.com/
http://runeberg.org/famijour/1879/0183.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Glasses



Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare



Inlagd 2008-10-25 | Uppdaterad 2010-12-23