Kolonin Saint Barthélemy 1784-1878






Saint Barthélemys läge
Saint Barthélemy, även kallad "Saint Bart", var en svensk koloni som Sverige hade åren 1784 till 1878, alltså i 94 år. Ön ligger i Västindien och fick sitt namn av Christopher Columbus som år 1496 döpte ön efter sin bror, Bartolomeo.

St Barthélemy koloniserades av Frankrike 1648 men 1784 undertecknade Gustav III i Paris en traktat med Frankrike vilket gjorde att Sverige fick St Barthélemy mot att Frankrike tullfritt skulle få lagra varor i Göteborg. Glädjen var i början stor över den nya ön. Dock visade det sig snart att ön var en av de minsta i Västindien (den är mindre än Visingsö i Vättern) och dessutom klippig, utan odlingsbar mark och helt utan färskvatten. Däremot sades det att ön vara utrustad med en bra hamn vilket gjorde att Gustav beslöt sig för att satsa på handel.

När de första svenskarna kom till ön i början av 1785 var det svårt att ta sig fram eftersom vägar saknades. Befolkningen på ön sägs ha uppgått till cirka 700 och av dessa var 300 slavar. Invånarna fick sin försörjning genom att utvinna salt ur så kallade ”saliner”, odla bomull och föda upp och sälja får, getter och fjäderfä.

Majoren och friherren Salomon Mauritz von Rajalin (27) utnämndes till kommendant (vilket senare ändrades till guvernör) och tillsammans med sina underlydande män tog han ön i besittning den 7 mars 1785. Rajalins verksamhet på ön kom att präglas av hårt arbete. Infrastrukturen krävde stora insatser och de satte genast igång med att muddra hamnen Le Carénage, anlägga vägar, bygga tullhus, magasin och bryggor i hamnen. Förvaltning och rättsväsende organiserades, likaså näringslivet och runt hamnen byggdes en stad upp som fick namnet Gustavia efter Gustav III.
En domstol som kallades för "konselj" upprättades liksom en garnison på 2 underofficerare och 50 man som alla löd under Rajalin. 1787 invigdes en svensk kyrka på ön som fick namnet Sofia Magdalena där en svensk präst tillsattes.

Gustavias hamn nutid


Om någon handel skulle kunna blomstra på den karga ön var man tvungen att upprätta en frihamn, det vill säga en hamn där varor från olika nationer tullfritt kunde få lossa, förvara och sälja sina varor, vilket också skedde nästan med en gång (1785). Två år tidigare hade Amerikas förenta stater gjort sig fria från England, vilket innebar att amerikanska fartyg inte längre fick gå in vid de engelska hamnarna i Västindien. Amerikanerna fann dock en lösning på problemet, de började lossa sina varor i frihamnen på St Barthelémy istället, där varorna sedan togs om hand av engelska köpmän som i sin tur förde dem vidare till de brittiska öarna. Hamnen i St Barthelémy blev under några år på så sätt en viktig hamn för amerikansk handeln i Västindien.

1786 bildades Västindiska kompaniet i Sverige, ett aktiebolag vars mål var att överta handeln med den svenska kolonin. Kompaniets tjänstemän skulle enligt bestämmelserna ta del i kolonins styrelse, vilket gjorde att det vid upprepade gånger uppstod konflikter mellan dem och guvernören på ön. Kompaniet skulle inkassera tre fjärdedelar av öns inkomster. De hade också rätt att driva slavhandel med handelsstationerna på den afrikanska kusten. Rajalin föreslog att man skulle bedriva slavhandel på St Barthelémy, vilket togs upp i den svenska regeringen - som inte alls var emot idén, och 1787 förberedde kompaniet den första slavexpeditionen. Man beräknade att fartyget skulle vara färdigt att avsegla året därpå, men när tiden var inne utbröt Gustav III:s ryska krig och expeditionen fick ställas in. Köpmännen på ön ägnade sig dock åt både smuggel- och slavhandel.

Saint Barthélemys vapen Öns vapen avspeglar de olika länder som har haft herraväldet över ön. De tre liljorna representerar Frankrike, malteserkorset representerar malteserordens korta period på ön och de tre kronorna representerar Sverige.

Efter att västindiska kompaniets verksamhet upphörde (1806) styrdes St Barthelémy av guvernören ensam. Napoleonkrigen 1805-1810 och 1813-1814 medförde ett uppsving för öns handel, men efter krigsslutet minskade frihamnens betydelse dramatiskt, och ännu värre blev det när Storbritannien åter öppnade upp sina västindiska hamnar för amerikanerna, vilket medförde att de slutade använda St Barthelémy som mellanstation. När så allmän frihandel infördes var den svenska kolonins gyllene år förbi. Den svenska riksdagen beviljade medel till att friköpa slavarna och 1847 meddelade man att slaveriet på ön var avskaffat.

Guvernören klagade på den ökande fattigdomen och nöden och invånarantalet sjönk snabbt på ön. 1877 slöts ett avtal med Frankrike, enligt vilket St Barthelémy skulle återlämnas. Svensk egendom inlöstes av den franska staten och fransmännen förband sig även att betala hemresa och pensioner till de svenska tjänstemän som inte önskade övergå i fransk tjänst. Den 16 mars 1878 halades den svenska flaggan ner vid guvernörshuset i Gustavia och trikoloren hissades i dess ställe.

Andra svenska kolonier:
Nya Sverige 1638-1655 (Nya Sverigekompaniet)
Cabo Corso 1649-1658 (Afrikanska kompaniet)

<< Tillbaka till indexsidan




Källa:
http://www.popularhistoria.se/o.o.i.s?id=43&vid=194
Den svenska historien, del 10
Den svenska historien, del 13



Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare



Inlagd 2007-03-03 | Uppdaterad 2007-03-03