Stockholms blodbad 1520






Stockholms blodbad är de avrättningar som Kristian II  av Oldenburg lät verkställa på Stortorget i Stockholm den 7–9 november 1520 efter sin kröning till svensk kung. Händelsen ingick som ett led i en invecklad maktkamp. Kristian hade ärvt de tidigare unionskungarnas strävan att frigöra sig från Hansans påfrestande handelsimperialism. I denna strävan stödde han sig på hantverkarna och andra borgare i Danmark samt på lokala handelsintressen runt om i sina riken som fann den tyska konkurrensen övermäktig. Till fiender fick han, förutom de egna odemokratiska stormännen, också andra grupper som var beroende av goda handelsförbindelser med tyskarna, t.ex. de råvaruexporterande grupperna i Sverige. 

Också de svenska bönderna, som tyngdes av handelskrigets importhinder och det skattetryck som detta ledde till, kunde lätt förmås att ansluta sig till kungens fiender.

För att kunna hävda sig mot Hansan måste Kristian göra sig till verklig herre också över Sverige, som under Sturepartiet gjort sig självständigt. I september 1520 besegrade han slutligen Sturepartiet, och 5 september utfärdade han en allmän amnesti/benådning.

Efter att han intagit Stockholm, bjöd han alla svenska adelsfamiljer till staden för att de skulle delta i hans kröningsfest. Den 7:e november, dagen efter festen kallades kröningsgästerna åter upp till Stockholms slott, där de samlades i stora salen vid middagstid. Det var de förnämsta adelsmännen och deras fruar samt högre präster och finare borgare. Så stängdes slottsportarna.

Kung Kristian kom därefter in i salen och intog sin tron. Ärkebiskop Gustav Trolle gick fram och överlämnade en "klagoskrift" där han krävde lagens strängaste straff på dem som förorättat honom och hans vänner. Han namngav flera personer som tillhörde Stureätten, bl.a. själv (som vid det här laget varit död i 9 månader) och även hans änka, svärmor och "borgmästare, råd och Stockholms stad". När detta lästes upp bleknade mer än en och det gick en rysning genom salen.

Den som först bröt tystnaden var Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, som trädde fram och sa att Gustav Trolles anklagelser inte kunde drabba någon särskild person, för vad som hänt honom, hade skett i kraft av ett riksdagsbeslut av samtliga riksens råd och ständer. Som bevis lämnade hon fram 1517 års riksdagsbeslut. Hon trodde säkert att hon genom att göra detta skulle rädda de anklagade. Ett olycksbådande leende for över den danske ärkebiskopen Didrik Slaghecks (-1522) ansikte, och kungen grep begärligt efter dokumentet, som innehöll namnen (inklusive deras sigiller i trä) på alla dem som deltagit i beslutet om att störta Trolle. Kungen började förhöra de "skyldiga" och när han kom till biskop Hans Brask plockade denne fram en lapp under sitt sigill där det stod: till denna besegling är jag nödd och tvungen. På detta sätt klarade han sig med livet i behåll, därav ordet brasklapp. (om detta är sant vet man dock inte men det sägs att det var Olaus Petri som först uppgav denna händelse).

På morgonen torsdagen den 8 november tillsattes en domstol som skulle döma de anklagade. Ordföranden var en dansk biskop, men Trolle var med där också. Domstolen förklarade de anklagade för uppenbara kättare, dvs. "avfällingar från den heliga kyrkan". De hade ju "trotsat den Helige fadern i Rom", eftersom de vågat döma en biskop, vilket bara påven hade rätt att göra. Kung Kristian bestämde själv straffet som blev döden – han, som lovat, att det förflutna skulle vara glömt och förlåtet. Men Kristian hade kommit på ett sätt att bryta sitt eget löfte. Om han gick efter den "kyrkliga rättskipningen" och anklagade dem för kätteri, kunde han gå efter ett påvligt beslut från år 1235 som sa att: "även de heligaste löften och förpliktelser var ogiltiga, om den som mottagit dem uppenbart föll i kätteri". Kättardomen gjorde enligt dåtidens synsätt benådning alltså ogiltig, och avrättningarna började genast.

Över 80 personer blev avrättade - och de första offren blev biskoparna Matthias av Strängnäs och Vincentius av Skara, och därefter följde rådsherrar och andra stormän, däribland Stockholms tre borgmästare, förnäma borgare och även Erik Johansson (Vasa) som var far till Gustav Vasa. Det sägs (enligt Olaus Petri) att kropparna låg kvar på torget från torsdagen den 8 till lördagen den 10 - innan man tände ett stort bål på Södermalm och brände upp dem, vilket man ansågs vara passande för kättare. Även Sten Stures lik grävdes upp, för att slängas på bålet.

Kanske något överdrivet sägs det att "blodet rann från Stortorget ner längs sidogatorna", klart är i alla fall att Kristian fick efter den här händelsen öknamnet Kristian Tyrann.

I den fortsatta maktkampen spelade blodbadet en betydande roll som propagandamedel för unionsfienderna, och främst då för Gustav Vasa, som själv fick betydande stöd från Hansan i sitt uppror. Utan tvivel väckte också händelsen bestörtning och bidrog till att försvaga Kristians redan tidigare sviktande popularitet. Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna fördes som fånge till Danmark där hon satt inspärrad i tre år innan hon kom ut. Men hon klarades sig dock och levde i 39 år till.

<< Tillbaka till indexsidan




Källor: 
Boken Stockholms blodbad av Ulf Sundberg





Inlagd 2004-12-13 | Uppdaterad 2005-04-25