Missgärningsbalken

cap. XL
Om stöld.

§1
Hwar som första gången stiäl gods, eller penningar, öfwer tijo daler; böte tre gånger så mycket, som thet stulne wärdt är. Orkar han ej böta; plichte med kroppen, doch ej högre, än efter stöldens wärde.
§2
Stiäl någor å flera ställen, än ett, eller på åtskilliga tider, och hafwer ej förr warit för tiufnad lagförd och straffad; tå skal om hwarje tiufnad särskilt å sin ort ransakas, och ther pröfwas, om han til tiufnaden saker är; gånge sedan Dom öfwer tiufwen för altsamman, ther han sidst lagföres, och plichte, som then ther första gången stulit.
§3
Warder tiuf för stöld andra gången lagförd; böte fyradubbelt tiufnadens wärde. Orkar han ej böta; plichte med kroppen, som sagdt är, och tå ökes straffet med fem par spö, eller fyra par ris. Kommer han tridie gången åter, och stiger tiufnaden til hundrade daler; warde hängd, ehwad thet är man, eller qwinna. Är tiufnaden mindre; miste ej lifwet: utan plichte med kroppen, efter stöldens wärde, och arbete i try åhr under Konungens hächte. Stiäl han fierde gången; warde hängd.
§4
Alt thet stulit är, bör gäldas åter, förr än böter uttagas. Gitter tiufwen thet ej; förnöje målsäganden med arbete, när tiuf ej lif mister, eller til Konungens arbete dömd är.
§5
Stiäl någor frucht ur trägård, humblegård, rofwogård, eller kålgård, ärter, bönor, ållon eller nötter til full mans bördo, eller lass; eller stiäl och förer bort ett lass af annars huggen wed, timmer och gärdsel; stånde tiufsrätt. Är thet mindre; tå bötes, som om snatteri sägs.
§6
Hwar som bryter sig in i något rum, eller hus, til at stiäla, ändoch han alsintet finner eller tager; straffes första gången med nijo par spö, eller siu par ris. Sker thet andra gången; ware twegildt. Kommer han tridie gången åter; plichte med tiugu siu par spö, eller tiugu ett par ris, och fierde gången med tretijo sex par spö, eller tiugusiu par ris. Hafwer han ock tå något stulit; plichte therföre särskilt, som förr sagdt är.
§7
Bryter tiuf sig in genom fenster, eller eljest i gård och hus om nattetid, och får sår, eller warder dräpen; ware ogildt. Sätter han sig til motwärn, ehwad thet är natt, eller dag; ware lag samma. Giör han them skada, som sitt wärja wilja; ligge i tweböte, och plichte thertil för hemfrids brott.
§8
Tager annar man tiufwen, än then, som rätter målsägande är, eller godset wårda borde; tå äger han tiugunde penningen af alt, thet tiufwen ther hade med sig, som hans egit war.
§9
Wil ej målsäganden sielf anklaga tiufwen för Rätta; käre tå then, som å Konungens wägnar kära äger, och niute målsägande rätt.
§10
Hwilken med wilja släpper tiuf, och honom utur wägen skaffar, sedan han gripen och fängslad är; plichte som i Straff Balken, och förr i thenna Balk urskils.
 Innehållsförteckning

Källa: Sweriges rikes lag från 1734 (tryckt 1740) sidan: 255-258