Hjalmar Branting



Levde: 1860 - 1925  (64 år)
Titel:    Sveriges statsminister 1920, 1921-23 och 1924-25. Fick Nobels fredspris 1921

Hjalmar Branting
 Karl Hjalmar Branting föddes den 23 november 1860 i Stockholm som son till läraren Lars Gabriel Branting och Emma av Georgii.

Vid sjutton års ålder tog han studenten från beskowska skolan i Stockholm. Han hade då redan frivilligt börjat tjänstgöra på Stockholms observatorium under ledning av astronomerna Gyldén och Backlund. Under de följande fem åren studerade han de fysisk-matematiska vetenskaperna och tjänstgjorde däremellan, och också 1882-83, som amanuens vid Stockholms observatorium. Redan som student hade han börjat intressera sig för politiska och ekonomiska frågor, och efter ett tag lämnade han helt den vetenskapliga banan för att ägna sig helt åt politiken.

År 1884 blev han medarbetare i K. P. Arnoldsons tidning "Tiden" som han 1885 räddade från att läggas ner. Han gav sedan ut tidningen nästan helt på egen bekostnad. Tidningen blev antagen som verktyg för fackföreningarna i Stockholm, men var 1886 tvungen att läggas ner. Han blev då istället utgivare av tidningen "Socialdemokraten".

Med undantag för åren 1892-1896 var han huvudredaktör för det socialdemokratiska partiets och de fackliga organiserade arbetarnas stämma. I egenskap av ansvarig utgivare för "Socialdemokraten" blev han 1888, på grund av två uppsatser som var tryckta i tidningen, dömd både till böter och tre ½ månads fängelse. Innehållet hade betecknas som "förnekelse" och "hädelse".

Vid sidan av sin tjänst som redaktör var han också under åratal talare på en massa möten i olika delar av landet, där han outtröttligt pratat för socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Genom sin framstående folkliga talarkonst, genom sin bildningsgrad och värmen i sin verkliga övertygelse, har han vunnit en hög ställning inom den svenska arbetarrörelsen.

1896 valdes han in i riksdagens andra kammare, och elva år senare (1907) var han Socialdemokraternas partiledare. Fram till år 1902 var han den enda socialdemokratern i riksdagen. Åren 1917-1918 var han finansminister.

Hans stora tro på fred genom en tryggad internationell rättsordning gjorde att han blev en av de främsta pådrivarna av Nationernas Förbund (grundad 1920, upphörde 1946). Han verkade aktivt för Sveriges inträde i den nya världsorganisationen (1920) och för sitt hårda jobb här fick han 1921 års Nobels fredspris, som han delade med norrmannen Lange.
Han var gift sedan 1884 med författarinnan Anna Matilda Charlotta Jäderin.
Han dog den 24 februari 1925, 64 år gammal.




Källor




Gillar du historiesajten? Skänk då gärna ett bidrag så den kan utvecklas och leva vidare


Personen inlagd 2005-01-20 | Uppdaterad 2005-01-13