Horatio Nelson

Titel:
Amiral - en av Englands största nationalhjältar.
Viscount. Hertig av Bronte, Sicilien.
Levde:
1758 - 1805 (47 år)
Horatio Nelson

Historia:

Horatio Nelson föddes den 29 september 1758 i Burnham Thorpe, Norfolk i England som femte son till kyrkoherde Edmund Nelson och Catherine Nelson. Tolv år gammal följde han med sin morbror, kapten Maurice Suckling, till sjöss och tjänstgjorde sedan nästan oavbrutet i 13 års tid på olika örlogs- och handelsfartyg. Han deltog också i en arktisk expedition samt på en treårig sjöresa till Ostindien.

Ännu inte fyllda arton (1776) och dessutom utan officersexamen, beordrades han till löjtnant på linjeskeppet Worcester. I april året därpå tog han sin officersexamen och omedelbart efteråt gick han ombord på fregatten Lowestoft som kommenderades av kapten Locker, och de seglade till Västindien. Där kom Nelson snart i hög gunst hos befälhavaren sir Peter Parker, som flyttade över Nelson till sitt eget flaggskepp. Endast tjugo år gammal (1778) fick Nelson eget befäl på fregatten Hichinbrook. Under en resa till Nicaragua 1780 blev han sjuk i feber och sändes hem men var året därpå åter i tjänst. 1783 reste han till Frankrike för språkstudier – och det sägs att det var under den tiden han vistades där som han fattade stor avsky mot både landet och dess folk – vilket aldrig skulle minska.

Åren 1784-1787 tjänstgjorde han som chef på fregatten Boreas i Västindien och under sin vistelse där gifte han sig, den 11 mars 1787, med en doktorsänka som hette Frances Nisbet. I december 1787 mönstrades Boreas av och därefter levde Nelson ett ganska tillbakadraget liv med sin fru - med studier och trädgårdsskötsel. Lugnet tog dock snart slut. Det var väl egentligen när den franska revolutionen bröt ut som Nelsons karriär satte fart. I maj 1793 blev han chef på linjeskeppet Agamemnon och seglade med amiral Hood till Medelhavet där han deltog i blockaden av Marseille och i ockupationen av Toulon. Efter att fransmännen återtagit staden var Nelson i huvudsak sysselsatt med belägring av Korsika – där han under en attack mot staden Calvi i augusti 1793 förlorade ett öga. För den attacken blev han både beryktad och beundrad av de flesta.

Brittisk nationalhjälte blev han efter den djärva och aggressiva attacken på två spanska fartyg under slaget vid Kap St. Vincent i februari 1797. I mars samma år blockerade hans flotta också Spaniens största hamnstad, Cadiz - och i juli sändes han iväg med 6 skepp för att anfalla ön Teneriffa. Spanjorerna var dock förvarnade på att en attack mot ön skulle komma, och stod och väntade med kanoner på huvudstaden Santa Cruz murar. De sköt en av Nelsons båtar, Fox, i sank med 98 man ombord. Nelson och resten av hans män gick iland, men blev med en gång bombarderade av skott och Nelson själv blev så svårt skjuten i armbågen, att armen måste amputeras för att förhindra kallbrand. Britterna lyckades inte erövra Teneriffa – och 148 britter stupade där. Nelson återvände till England för att sköta om sin hälsa. 1798 var han åter tillbaka och under hans befäl krossades en fransk flotta på 17 skepp vid Abukir vid Nildeltats kust. Detta kom att bli hans största seger.

I Neapel lärde han känna den vackra lady Emma Hamilton (1798) som han inledde ett kärleksförhållande med. Hon var gift med en brittisk ambassadör - och han var fortfarande gift med Frances Nesbit. År 1800 återvände han till England med Emma och väl hemma skilde han sig ifrån Frances. Med Emma fick han senare en dotter, Horatia Nelson (1801-1881).

Den 2 april 1801 deltog han i slaget utanför Köpenhamn som näst högste befäl (högste var amiral Sir Hyde Parker). Striden började kl. 10 och kl. 13:15 sände Parker ut en signal om att kampen skulle avslutas. Nelson satte då kikaren för sitt blinda öga och sa att han inte såg någon signal - och fortsatte kampen. Klockan 15 var slaget slut - det slutade nästan oavgjort - men Nelson tvang den danske kronprinsen Fredrik (VI) att sluta fred. Folket hemma i England ansåg det dock som en stor seger och Nelson firades som en hjälte. Samma år upphöjdes han till viscount och fick därefter titeln "lord Nelson".

När kriget mot Napoleon bröt ut, det så kallade första Napoleonkriget (1803) fick han ännu en gång befälet i Medelhavet. Vid slaget vid Trafalgar den 21 oktober 1805 förde han befälet över skeppet Victory där han besegrade Napoleons flotta och tryggade britternas herravälde till sjöss. Han blev dock själv skjuten och dödligt sårad vid slaget. När han fick veta att 18 av de 36 fientliga skeppen gett upp skall han ha sagt: "Thank God! I have done my duty" - vilket också skulle bli hans sista ord sägs det. Han fördes hem, tillfälligt konserverad i en tunna konjak. Efter en furstlig procession uppför floden Themsen begravdes han i St. Pauls katedral. Hans staty restes 1844 på Trafalgar Square i London, och hans flaggskepp Victory har bevarats i Portsmouth.
Nelson var en talangfull taktiker och blev på detta sätt Storbritanniens största sjöhjälte. I den Brittiska flottan är den största komplimang man kan få idag att man har the Nelson touch. Han hade en stark vilja som var grundad på ett mycket gott självförtroende, och dessutom var han en stor ledargestalt. Han blev berömd för sin flaggsignal före slaget vid Trafalgar som löd: England expects that every man will do his duty.

Källor

Inlagd 2005-07-02 | Uppdaterad 2017-11-04