Napoleon I Bonaparte

Titel:
Kejsare av Frankrike 1804-1814 (10 år) och mars-juni 1815
Levde:
1769 - 1821 (51 år)
Napoléon Bonaparte - målad av Jacques-Louis David

Historia:

Napoleone Buonaparte föddes den 15 augusti 1769 i staden Ajaccio på den franska ön Korsika, som son till advokaten Carlo Maria Bonaparte och Maria Letitia Ramolino. Napoleone ändrade senare sitt namn till det mer franskklingande namnet Napoleon Bonaparte. Året innan han föddes köpte Frankrike Korsika av italienarna så Napoleon föddes som fransman fast han till härkomsten var italienare. Hans far var Louis XVI:s representant vid hovet från 1778 och flera år framåt så Napoleon uppfostrades av sin dominanta mor.
Han började i förskola vid fem års ålder och vid nio (maj 1779) började han i en militär skolan vid Brienne-le-Château (ca. 14 mil från Paris). Innan han började skolan var han tvungen att lära sig prata franska vilket han gjorde, dock med en stark italiensk accent hela livet. Han var duktig i matematik och geografi och efter examen i Brienne 1784 fortsatte han den militära banan med studier på École Militaire i Paris där han slutförde den tvååriga utbildningen på endast ett år. När han tog examen därifrån, 16 år gammal, var han fänrik.

Fram till att franska revolutionen bröt ut 1789 tjänstgjorde han som fänrik, fast under den här tiden var han tjänstledig i nästan två års tid då han vistades på Korsika och i Paris. De följande åren tillbringade han till största delen på Korsika där strider stod mellan rojalister, revolutionärer och Korsikanska nationalister. Napoleon stödde jakobinerna och fick så småningom titeln överstelöjtnant över en liten trupp volontärer. Efter att han kommit i konflikt med den konservative nationalistledaren Pasquale Paoli var Napoleon tvungen att fly till Frankrike med hela sin familj i juni 1793.

Med hjälp av sin vän Antoine Christophe Saliceti befordrades han till artilleribefäl över de franska styrkorna som stormade Toulon som var ockuperad av brittiska styrkor där även Horatio Nelson deltog. Napoleon gick segrande ur den här striden och som tack för det befordrades han till brigadgeneral och blev dessutom militärisk rådgivare till Augustin Robespierre som var en yngre bror till Maximilien Robespierre. När Maximilien fängslades 1794 blev även Napoleon anhållen för en kortare tid (2 veckor) eftersom han kände dennes bror.

I början av oktober 1795 bröt ett rojalistiskt och kontrarevolutionärt uppror ut i Paris och Napoleon fick befälet över styrkorna som skulle försvara Nationalkonventet. Han lyckades slå ner revolten och blev plötsligt en känd och rik man som stöddes av direktoriets ledare, Paul Barras. Några veckor senare hade Napoleon inlett ett förhållande med Barras älskarinna, Josephine de Beauharnais, som han gifte sig med fem månader senare, den 9 mars 1796. Dagen efter sitt giftermål tog han kommandot över en armé som gjorde en lyckad invasion av Italien.

Napoleon BonaparteDen 9-10 november 1799 genomfördes Brumairekuppen. Vid den här tiden var Frankrike bankrutt och den korrumperade och ineffektiva direktoriet var mer avskydda än någonsin. En av direktoriets medlemmar, Emmanuel Joseph Sieyès sökte Napoleons hjälp för att genomföra en statskupp. Tanken var att störta konstitutionen och ersätta det med en mer stabil regering. Även Napoleons bror, Lucien Bonaparte som var president i rådet, var med i planerna. Napoleon ledde trupperna som tog kontrollen över - och upplöste - det lagstiftande rådsförsamlingen. Kuppen gjorde honom till Frankrikes "första konsul", eller militärdiktator kan man också säga. Han hade två medkonsuler Jean Jacques Régis de Cambacérès och Charles-Francois Lebrun, men dessa var i praktiken endast rådgivare. Nu var det Napoleon som utsåg ministrar, officerare, ämbetsmän, domare och så vidare. Han blev en hård härskare med full kontroll på hur landet styrdes och han slog brutalt ner de rojalistiska upproren. Han införde dock också stora förändringar bland annat hjälpte han industrin att utvecklas och vägnätet byggdes ut för att gynna handeln. Statsfinanserna förbättrades avsevärt. Fransmännen jublade och hyllade honom som sin hjälte.
(Bilden på de tre herrarna föreställer Cambacérès, Napoleon och Lebrun)

Även om han var populär fanns det dock många hemliga konspirationer för att försöka mörda honom och överta makten. Detta skapade väg för kejsardömet. Folket fruktade att Bourbonerna, det vill säga det avsatta kungahuset, skulle återvända till makten om ett sådant attentat mot Napoleon Bonapartehonom skulle lyckas, och han utnyttjade folkets rädsla till att göra makten ärftlig. I och med det försvann ju vitsen med att mörda honom, för tronen skulle ju då bara gå vidare till hans son. Den 18 maj 1804 utropade senaten och tribunalen Napoleon I till "fransmännens kejsare" och en folkomröstning godkände kejsardömet. Kronan blev också ärftlig inom släkten Bonaparte. Den 2 december 1804 krönte han sig i en praktfull ceremoni i Notre Dame-katedralen till Frankrikes kejsare och samtidigt krönte han även sin fru, Joséphine de Beauharnais . Smörjelsen utfördes av den "ditkommenderade" påven Pius VII. Påven belönades med en lag om att den revolutionära kalendern som infördes under den franska revolutionen skulle ersättas av den kristna tideräkningen från och med nyåret 1806. Hans kröning till kejsare betraktades av hela Europa som en utmaning och en bekräftelse på att hans maktlystnad riktades långt utanför Frankrikes gränser. Hans mål var också att göra sig till Europas härskare.
Den italienska republiken ombildades i maj 1805 till kungariket Italien och den 26 maj krönte han sig även till Italiens kung i katedralen Duomo di Milano. Som vicekung utsåg han sin styvson Eugène de Beauharnais.

Han besegrade Österrike, Preussen och Ryssland och ingick ett förbund med Rysslands tsar, Alexander I . England lyckades han dock inte besegra utan förlorade slaget vid Trafalgar den 21 oktober 1805, som leddes av den berömde engelske amiralen Horatio Nelson som emellertid stupade där. Horatio utplånade nästan helt den förenade spansk-franska flottan under befäl av amiral Pierre-Charles Villeneuve. Villeneuve togs tillfånga, men släpptes efter ett tag och när han beordrades att inställa sig hos Napoleon för att stå till svars för nederlaget tog han livet av sig. Nelsons seger förstörde Napoleons invasionsplaner och gav Storbritannien herraväldet på haven under hela 1800-talet.

I Sverige gick åsikterna om Napoleon isär, många var för honom och andra emot, som till exempel Gustav IV Adolf, som hatade både Frankrike och Napoleon. Efter att Österrike, Preussen och Ryssland besegrats var Gustav IV Adolf den enda kungen i Europa som "trotsade" Napoleon.

Napoleon Efter en tid bröts emellertid förbundet mellan Napoleon och Ryssland och han gick därför in med över en halv miljon man i Ryssland på försommaren 1812. Planen var att göra ett snabbt fälttåg, vinna en förkrossande seger och skriva fredsvillkoren i Moskva. När han kom till staden var den dock öde och tom och dagen därpå stod den i lågor - ryssarna tände själva på. Den hårda och kalla ryska vintern gjorde återtåget till en riktig dödsmarsch. Knappt en femtedel av armén kom hem igen, resten dukade under i den ryska vintern med de hårda snöstormarna. Efter detta nederlag förlorade Napoleon sitt rykte om att vara "oövervinnerlig". Folket reste sig till frihetskamp och Ryska, Österrikiska, Preussiska och Svenska trupper bildade tre stora arméer som i det avgörande slaget vid Leipzig 1813 besegrade honom.

I mars 1814 ockuperades Paris och Napoleon övertalades av sina marskalkar att abdikera - vilket han gjorde den 6 april till förmån för sin son som utropades till Napoleon II. De allierade ville dock inte ha hans treåriga son på tronen utan begärde ovillkorlig kapitulation så han abdikerade på nytt den 11 april 1814. Segerherrarna lät honom behålla kejsartiteln och gav honom den lilla italienska klippön Elba som enväldigt furstendöme tillsammans med ett ekonomiskt bidrag på 2 miljoner francs. Den 20 april lämnade han Fontainebleau på sin resa mot Elba dit han anlände den 3 maj.
Tio månader senare, i slutet av februari 1815, lyckades han fly från ön med 1200 soldater och landsteg i Cannes i södra Frankrike den 1 mars. Regeringen i Paris skickade trupper mot honom men så snart soldaterna fick se Napoleon slet de loss de vita Bourbon-kokarderna från sina uniformer och ropade "Leve kejsaren". Marskalk Michel Ney, som lovat regeringen att föra Napoleon till Paris i en järnbur - gick själv över på hans sida (Ney blev senare avrättad för landsförräderi). Överallt i Frankrike gick trikoloren i topp och på kvällen den 19 mars flydde Louis XVIII från slottet Tuilerierna och från landet och dagen därpå satt Napoleon åter i sitt gamla slott utan att ett endaste skott avlossats. De "hundra dagarna" som det kom att kallas hade börjat.
Nederlaget för Napoleon kom när han besegrades i slaget vid Waterloo i Belgien den 18 juni samma år, varefter han återigen var tvungen att abdikera.

För att vara säker på att han inte skulle kunna rymma igen förvisades engelsmännen honom till den brittiska ön St Helena som ligger långt ute i Atlanten utanför Västafrika. Han kom dit den 15 oktober 1815 och var kvar där till sin död. Några av hans anhängare följde med honom i exilen. Under sin tid på ön skrev han sina memoarer där han kritiserade de som vunnit över honom. Han var sjuk nästan hela tiden på ön och efter 5½ år, den 5 maj 1821, dog han 51 år gammal. Orsaken till hans sjukdom och död har diskuterats en hel del och debatteras fortfarande. Napoleons personliga läkare Francesco Antommarchi uppgav att han dog av magcancer, men många tror att han blev arsenikförgiftad, bland annat den svenska tandläkaren, giftexperten och Napoleonfantasten Sten Forshufvud som på 1950-talet gjorde experiment på Napoleons hår och fick fram att det innehöll många gånger högre halter av arsenik än vad som är normalt. Napoleon brukade sända med en hårlock i många av sina brev och andra forskare har därför haft tillgång till hår som härstammar från 1805, 1814 och 1821 och kommit fram till att samma arsenikhalt fanns även i dessa hårslingor. De anser därför att han borde ha varit död långt tidigare om han blivit förgiftad med arsenik. Halten som fanns i håret tror de kan ha kommit från någon typ av hårtonic - så vad han verkligen dog av lär vi nog aldrig få veta med säkerhet.

Joséphine de Beauharnais, målad av Firmin Massot (1766-1849)I sin ungdom hade Napoleon ett förhållande med Désirée Clary som senare blev svensk drottning under namnet Desideria. Förhållandet tog slut och 26 år gammal, den 9 mars 1796, gifte han sig med Joséphine de Beauharnais som var änka efter en general som blivit avrättad under franska revolutionen nitton månader tidigare. Hon hade från sitt första äktenskap två barn, sonen Eugène de Beauharnais och dottern Hortense de Beauharnais. Napoleon adopterade sonen och dottern gifte han bort med sin egen bror Louis Bonaparte. Napoleon och Joséphines äktenskap var okonventionellt, det var allmänt känt att bägge hade affärer vid sidan om. Efter 13 års äktenskap hade de ännu inte fått några barn, och Joséphine gick då med på att de skilde sig så att Napoleon kunde gifta om sig och försöka få barn - en arvinge till tronen.

Marie Louise av Österrike Den 11 mars 1810 gifte han sig därför med prinsessan Marie Louise av Habsburg-Lorraine som var 18 - själv var Napoleon nu 40 år gammal. Marie Louises far, Frans II, var tysk-romersk kejsare och han hade för avsikt att stärka förhållandet mellan Österrike och Frankrike. Ett år efter giftermålet föddes sonen Napoleon Francis Joseph Charles som fick titeln "kung av Rom". Napoleon och Marie Louise var gifta till hans död tio år senare - även om hon inte följde med honom när han blev landsförvisad. I september 1821 - fyra månader efter Napoleons död - gifte hon om sig med sin älskare som hette Adam-Adalbert och var greve. De fick tre barn och de två första föddes redan 1817 och 1819, det vill säga när Napoleon ännu levde och satt fängslad på St Helena.

Maria WalewskaNapoleon hade även utomäktenskapliga barn, bland annat med sin älskarinna Maria Walewska (Laczynska). De fick den 4 maj 1810 sonen Alexander Joseph Colonna.

Fyra år tidigare fick Napoleon, då 37 år gammal, även en son med Louise Catherine Eleonore Denuelle de la Plaigne (19) som fick namnet Charles, greve Léon.


I sitt testamente uppgav Napoleon att han ville bli begravd på stranden vid floden Seine i norra Frankrike, men han begravdes på St Helena. Nitton år senare (1840) grävdes han dock upp och fördes hem till Frankrike igen. De sägs att när de grävde upp honom upptäckte de att han var så "välbevarad" att det såg ut som att han bara låg och sov. Arsenik har ju, förutom förmågan att döda, även en konserverande effekt.
Han ligger nu begravd i Paris i Les Invalides (Invaliddomen) som var ett sjukhus för krigsveteraner men som nu är museum och som även innehåller gravar där flera historiska personer är gravsatta.

Källor

Inlagd 2004-11-04 | Uppdaterad 2017-10-29