Gustaf Banér

Titel:
Riksråd
Adel/ätt:
Friherrliga ätten Banér nr 22
Levde:
1547 - 1600 (avrättad, 52 år)
Gustav Banér

Historia:

Gustaf Axelsson Banér föddes den 19 maj 1547 på Djursholm som son till riksrådet Axel Nilsson och Margareta Pedersdotter (Bielke).

Hans förbindelse med "Sturehuset" - och säkert också hans egen övertygelse - ställde honom på hertigarnas sida när upproren mot kung Erik XIV började. Det berättas om ett samtal som han skulle ha haft med kungen - efter att denne blivit avsatt och fängslad på Stockholms slott - där Banér skall ha anklagat honom för att slösat bort de silvertackor som kung Gustav samlat i det rummet där de var. Då skall Erik ha svarat: - Det har jag att tacka sådana skälmar som du, att I hulpit mig penningarna utösa", vilket Banér skall ha svarat: "- Det var ej sant, ty jag var då ej i landet, men sådana furstar som I hafven alltid tjufvar i deras tjänst".

Som riksråd 1570 råkade han i "onåd" hos kungen, Johan III, men återfick innan kungens död 1592 sina ämbeten och värdigheter.

Trettiofyra år gammal (1581) gifte han sig med grevinnan Kristina Sture som han fick fjorton barn med, varav Johan Banér kan nämnas. Hans hustrus föräldrar var Svante Sture d.y. och Märta Leijonhufvud, och hon var på så sätt kusin med hertig Karl. De åren Sigismund var kung (1592-1599) tillhörde Banér ett parti inom rådkammaren som kungen betraktade med misstänksamhet och därför uteslöt han den ur regeringen. Detta ledde till att Banér närmade sig hertig Karl istället, men den vänskapen brast dock snart. När sedan brytningen mellan hertig Karl och Sigismund var ett faktum övergick Banér med några av de andra riksråden till Polen, för att helt och hållet ställa sig på kung Sigismunds sida. De följde sedan med kungen och hans krigshär till Sverige, men efter slaget vid Stångebro den 25 september 1598, där Sigismund förlorade, blev Banér och de andra utlämnade till Sverige och hertig Karl. Hertig Karl lovade "att de på en fri riksdag skulle dömas efter Sveriges lag, i kejserliga, kungliga och furstliga sändebuds närvaro, utan att dessförinnan något ont skulle dem vederfaras".
Banér fick efter detta vara sex dygn hos sin hustru - som precis fött en son - därefter spärrades han in på Gripsholms slott och fick inte efter det träffa någon.

I mars år 1600, efter 1½ år som fängslad, fördes han över till Linköping där han tillsammans med sin bror Sten Banér, Ture Bielke, Erik Sparre och Bengt Falk, dömdes till döden. Dagen innan avrättningen som skedde den 20 mars, och som nu förtiden kallas för Linköpings blodbad, fick de umgås med sina familjer. Han var den första som blev avrättad.
Han steg fram på det utlagda röda tyget, sträckte fram sin högra hand och sa: Det är mänskligt att frukta den lekamliga döden, helst en sådan smädelig död, som plägar givas ogärningsmän. Denna handen haver jag haft ospard för mitt fädernesland och aldrig låtit bruka mig till något, varför Gud och Sveriges lag givit överheten makt och våld att straffa mig. Här bliva i dag tjugotvå faderlöse barn och fyra bedrövade änkor. Deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dageligen till Gud, det vet jag. Oskyldig dör jag. Hören det! Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull.

Sedan kastade han några pengar till bödeln, föll på knä och band själv sitt armkläde för ögonen. Då kom Strängnäsbiskopen fram och frågade; "- Käre herre, bekänn att ni är skyldig till denna döden!"
- Nej Nej i Jesu namn, svarade Banér högt, och efter dessa ord föll huvudet.
Han blev 52 år och 10 månader gammal.

Källor
* Svenska män och kvinnor - A-B (Bonniers förlag 1942) sid 176-177
» riksarkivet.se
» adelsvapen.com
- Nedre målning från digitaltmuseum.se

Inlagd 2005-01-03 | Uppdaterad 2017-10-29