Alexander Ménsjikov

Titel:
Rysk furste, fältmarskalk och generalissimus
Levde:
1673 - 1729 (56 år)
Alexandr Mensjikov

Historia:

Alexander Danilovitj Ménsjikov föddes 1673(?) som son till en stallknekt. Han vann tidigt tsaren Peter I:s gunst, och åtföljde honom överallt. Något verkligt ansvarsfullt befäl erhöll han inte på länge, men som tsarens erkände favorit hade han vid hären ett oregelbundet och ofta störande inflytande. Ménsjikov deltog i vinterfälttåget i Litauen 1705-06, och 1706 blev han överbefälhavare och lyckades i oktober vid kung Augusts sida vinna segern vid Kalisz. Han var redan tysk riksfurste, men upphöjdes efter denna framgång också till rysk furste och fick Ingermanland till förläning.

Han delade sedermera med Sjeremetjev befälet vid Holowczin (1708) och användes även i det fortsatta fälttåget. Han var också med vid förhandlingarna med Ivan Mazepa, och när denne avslöjat sig, utförde han tsarens befallning att intaga och bränna hans huvudstad Baturin. Efter slaget vid Poltava upphöjdes han till fältmarskalk och sändes sedan att kommendera de ryska trupperna i Polen. 1712 sändes han i samma egenskap till Pommern och deltog i de allierades fälttåg mot Magnus Stenbock.

Ménsjikov blev 1718 president i krigskollegiet och senator. Som uppkomling och gunstling hade han bland den gamla ryska adeln många fiender, men ägde i Katarina I, hans tidigare älskarinna, en pålitlig förespråkerska, då han hotades med efterräkningar för sin ohederliga förvaltning eller för politiska missgrepp. Katarinas tronbestigning 1725 lyfte honom till kulmen av makt och inflytande. Han blev den ledande i det nyinrättade "översta hemliga rådet" och fick kejsarinnans understöd, då han sträckte ut handen efter Kurlands hertigkrona. Smickrad av hoppet att se en dotter förmäld med storfurst Peter Aleksejevitj, bidrog han till dennes tronbestigning år 1727. Han genomdrev förlovningen och lät utnämna sig till rysk "generalissimus".

Ménsjikov hade dock många fiender vid hovet, vilka hetsade den unge kejsaren mot honom, och han förlorade så småningom greppet om makten, och i september 1727 förlorade han sina ämbeten och värdigheter samt förvisades till ett avlägset gods. Lite senare sändes han till Berezov i Sibirien, där han avled 1729, 56 år gammal.

Källor
* Sveriges fältmarskalker - Lars Rosander
* Svenska slagfält - Ericson, Hårdstedt, Iko, Sjöblom, Åselius
* Svenska krig 1521-1814 - Ulf Sundberg
Inlagd 2004-10-24 | Uppdaterad 2017-10-25