Änkekonservering

Hur kunde de komma sig att det var så vanligt förr i tiden att unga präster gifte sig med en kanske 30 år äldre prästänka? Jo - så här var det:

Efter att kyrkans rika gods och jordar dragits in till kronan (vilket skedde under reformationen i början av 1500-talet) blev det lutherska prästeståndet egendomslöst och utfattigt. Prästerna blev därför beroende av församlingens gåvor och hade inte längre något stöd av vare sig riksråd eller andra mäktiga män och inte heller av någon internationell kyrkoorganisation.

I och med detta fick prästämbetet en lägre status vilket gjorde att det var svårt att hitta kompetent folk till de lediga prästtjänsterna. Eftersom man endast kunde lita på sockeninvånarnas goda välvilja och gåvor var det inte så lockande och man fick därför ofta nöja sig med förrymda eller nedsupna djäknar (lärjungar) som kanske bara hade en kort utbildning bakom sig.

Nästan alla av de lutherska prästerna var gifta. De första prästerna var tvungna att ingå äktenskap så fort som möjligt för att inför domkapitlet kunna visa upp ett skriftligt intyg på att de hade ett gudomligt och reglerat sexualförhållande – vilket skulle hålla djävulens köttsliga frestelser på avstånd. Så långt det var möjligt försökte de naturligtvis välja unga kvinnor - vilka i regel kom att överleva sina män. När prästerna så dog stod kvinnorna där ensamma och oförsörjda, utan egen förmögenhet eller inkomst och kanske med en stor barnaskara. För att dessa änkor och barn inte skulle bli hemlösa bestämdes det att änkorna skulle "konserveras" – det vill säga att efterträdaren till prästämbetet, alltså den nya unga prästen, skulle gifte sig med änkan så att hon och barnen kunde bo kvar i huset och bli försörjda. Detta skedde också nästan utan undantag.

Många kvinnor kunde överleva både en, två och tre äkta män och deras morgongåvor som de fick vid varje giftermål växte – vilket därigenom utgjorde ekonomiskt lockande partier för unga män. Det kunde också förekomma att efterträdaren gifte sig med den avlidnes dotter.

Sedvanan sprider sig
Bruket med änkekonserveringen spreds så småningom även till adeln och speciellt till bönderna där det inte var ovanligt att en ung, kanske tjugoårig dräng, gifte sig med den avlidna husbondens gamla sextioåriga änka. Han blev därmed husbonde på gården och änkan fick någon som hjälpte henne att ta hand om den.
Var man änka efter en hantverkare behövde man dock inte gifta om sig utan man kunde driva hantverket vidare själv om man skulle vilja det.

Stöd historiesajten!