Böndernas historia

Skattebonde
Skattebonden var den självständiga bonden som ägde och brukade sin egen mark och betalade skatt till kronan eller staten.

Kronobonde
Kronobonden brukade ett kronohemman som ägdes av kungen (staten) vilken han betalade skatt till. Vissa kronobönder var även rusthållare, vilket menas med att de skull hålla en soldat med häst och övrig utrustning.

Frälsebonde
Frälsebonden brukade jord och gård som ägdes av en adelsman som de fick betala avgift till, ett så kallat arrende. De fick även arbeta ett visst antal dagar om året åt kyrkans eller hos adelsmannen han arrenderade marken av - så kallat dagsverken.
Det fanns även skattefrälsebönder (1600-talet) och dessa ägde fortfarande sin mark men staten hade överlåtit skatten till en adelsman.

Det fanns även så kallade kyrkobönder och dessa arrenderade jord som kyrkan ägde.
Under medeltiden var cirka 90% av Sveriges befolkning bönder.

Bondgården på medeltiden såg ut ungefär som de gjorde på järnåldern. Stugan hade inte något innertak utan tittade man upp såg man endast ryggåsen. Eldstaden hade vid den här tiden dock flyttats från mitten av rummet till ett hörn. Elden fick under tidiga medeltiden leta sig ut genom ett hål i taket. Glasfönster fanns inte, åtminstone inte i bondstugan, utan takfönstret täcktes med en genomskinlig hinna, ofta gjort av svinmagar eller kalvskinn.

Före laga skifte

Åkerjorden
Åkerjorden var uppdelad på byns bönder efter gårdarnas storlek. Varje bonde fick sin del av den bästa åkermarken såväl som av den mindre bra och den sämsta. Det var ju rättvist att göra så men på så sätt blev en bondes åkerjord utspridd på flera små åkerlappar på flera olika ställen och inte en sammanhängande åkerlapp. En ensam bonde kunde äga små åkerlappar på uppåt en femtio olika ställen, och dessa blev svåra att bruka.

1757 kom en förordning om storskifte men det var inte så lyckat. Gustav IV Adolf kom senare med en förordning om enskifte som inte heller fungerade så bra, inte förrän 1827 när lagen om laga skifte kom blev det bättre.

Utanför åkrarna låg byns allmänning: ängar, hagar och skogar, som var gemensamt för alla bönderna i byn. Här skördade man hö som delades upp mellan gårdarna och här gick även hela byns boskap. Hur åkerbruk och boskapsskötsel skulle gå till stod nedskrivet i landskapslagarna.
Om skörden slog fel var man illa ute, då fick man laga bröd av bark, så kallat barkbröd. Det var den tunna barkhinnan närmast tallens stam man använde och som man torkade och malde ner och blandade med mjöl av korn eller havre.

Bondens årsrytm
Varje syssla och arbete på bondgården skulle alltid utföras vid rätt tidpunkt och kalendern följdes noga. På sommaren arbetade man mycket för att få ihop mat till vintern åt både människor och djur. Enligt bondens kalender började vintern den 23 november. Julen firades med mycket mat, dryck och firande. Den varade i 20 dagar från 24 december fram till Knutsdagen den 13 januari. "Knut körde julen ut" som man sa.

Våren började enligt dem redan den 22 februari och den 14 april, på den helige Tiburtius dag, började sommarhalvåret då det var tid att börja plöja och så, och sådden avslutades med ett majgille med många upptåg. Man tände eldar för att skrämma bort varg och björn från boskapen som nu släppts på bete. Detta är ursprunget till våra Valborgsmässobrasor.

25 maj började högsommaren och midsommar en månad senare firades lika festligt som i våra dagar. Skördetiden började på den helige Olofs dag den 29 juli och den 24 augusti började hösten och då avslutades skörden. Den 10 november slaktades grisen och den gödda gåsen och allt började om på nytt.

Varje by hade en 'ålderman' samt en 'byordning' och beslut som rörde hela byn bestämdes på bystämman.

Maten
I rikare bondehem hade man ett matbord där maten sattes fram i den grytan den tillagats. Annars åt man direkt ur grytan vid härden eller från tallrikar av trä och man åt med fingrarna. Gafflar fanns inte men skedar hade man när man åt soppa eller gröt. Maten man åt bestod mest av gröt, saltat eller rökt fläsk, torkad eller salt fisk, ärter, bondbönor, rovor och kål. Potatis kände man inte till vid den här tiden. Den salta maten sköljdes ned med mycket öl, man drack mycket öl på medeltiden vilket bryggdes på varje gård.

Reformationen (1527-1600)
Livet för bönderna i deras byar och gårdar förändrades mycket långsamt och det var ingen större skillnad på bönderna som levde under reformationen än de som levde under medeltiden flera århundraden tidigare. De bodde ungefär på samma sätt, och livnärde sig på samma sätt. En del gårdar hade kanske nu ett särskilt kök och några hade en skorsten på taket men många hade ännu en så kallad rökstuga med en taköppning över eldstaden.

Olaus Petri
(1493-1552)

Reformatorn och prästen Olaus Petri ville sprida den lutherska läran och översatte och bearbetade arbeten av Martin Luther som spreds över landet. Även bönderna ville gärna veta vad som stod i de nya skrifterna, men eftersom de flesta bönderna inte kunde läsa blev det nu nödvändigt även för dem att lära sig. Därför uppmanades präster och klockare att lära böndernas barn att läsa, åtminstone något barn från varje gård skulle få den möjligheten. De fick lära sig att läsa katekesen, en liten bok i kristendomskunskap som Petri gett ut och som var uppställd i frågor och svar. En bibel var dock inte vanligt att det fanns på gården för de var mycket dyra. När bibeln trycktes på svenska 1541 kostade en sådan lika mycket som tre månadslöner för en arbetskarl så det var nog ovanligt att en sådan fanns i bondehuset.

Stöd historiesajten!