Frihetstidens ståndssamhälle

Under 1700-talet omfattade det svenska riket nuvarande Sverige, Finland, svenska Pommern samt staden Wismar. Sverige hade förlorat sitt stormaktsvälde. Till ytan var det fortfarande ett stort rike men folkmängden var betydligt mindre än i de flesta andra europeiska länder. Det "egentliga Sverige" hade vid frihetstidens början något under 1 ½ miljon invånare medan Finland endast hade cirka 300 000. Befolkningen ökade emellertid snabbt under dessa fredliga tider. Vid den här tidpunkten var Sverige ett ståndssamhälle där de olika samhällsgrupperna genom statliga privilegier och bestämmelser skildes från varandra. Här ger jag en kortfattad info om de fyra stånden som utgjordes av adel, präster, borgare och bönder.

Adelsståndet
Det 'höglovliga ridderskapet och adeln' bestod av endast 0,5 % av rikets befolkning. Varje introducerad ätts huvudman var en självskriven riksdagsman. Talman i riksdagen var lantmarskalken som valdes för varje riksdag. Adeln hade cirka 1200 riksdagsmän och av dessa brukade cirka 400-500 vara närvarande vid riksdagen. De hade då oftast fullmakt från de ätterna som inte hade sänt någon representant.

Liksom tidigare var adeln under frihetstiden den härskande samhällsgruppen, och adelsmännen hade det största inflytandet i riksdagen. De hade företräde till officerstjänsterna och ensamrätt till alla högre ämbeten. Endast adelsmän hade rätt att äga slott och herrgårdar.

Ståndsgränserna blev dock mindre skarpa genom att giftermål mellan adelsmän och "ofrälse" kvinnor nu blev tillåten – utan att barnen för den skull förlorade sitt adelskap. De ofrälse var inte heller helt utestängda från möjligheten att nå de högsta posterna i samhället. Skickliga ofrälse militärer och ämbetsmän adlades ofta när de kom lite högre upp i graderna, varefter de kunde avancera vidare. År 1762 upphörde dock adlandet av ofrälse till vidare och de blev därmed helt berövade möjligheten att nå högre poster. Några av frihetstidens mest framstående adelsmän var Carl Gustaf Tessin.

Prästeståndet
Det 'högvärdiga prästeståndet' spelade en betydande roll som riksdagsmän under frihetstiden, särskilt mot periodens slut. Prästeståndets storlek var cirka 0,9 % av landets befolkning. Biskopar och superintendenter var självskrivna till riksdagen och utöver det var stiftens kyrkoherdar och kaplaner valbara. Prästerna hade cirka 50 riksdagsmän vilket därmed var det minsta antalet av de fyra stånden. Talman i riksdagen var i första hand ärkebiskopen och i andra hand någon annan biskop.
Bönderna tog ofta starkt intryck av vad prästerskapet hade för uppfattning, vilket var ganska naturligt eftersom det var prästen man såg upp till hemma i socknen. Prästerna skötte om socknens angelägenheter och var lärare och ibland även läkare.
På samma sätt som under 1600-talet övervakade prästerna under frihetstiden den evangelisk-lutherska renlärigheten. Inga andra än prästerna fick predika. Många av de karoliner som vände tillbaka från fångenskap i Ryssland var gripna av den pietistiska väckelsen. De fick rätt många anhängare och grupper av pietister brukade samlas till enskilda andaktsstunder på söndagar eller vardagskvällar. De läste i bibeln, samtalade om bibelordet och sjöng psalmer. Dessa möten kallades för konventiklar och blev enligt lag förbjuden genom konventikelplakatet 1726. Man skulle gå i kyrkan på söndagarna och husandakt skulle hållas med husfolken i hemmet - andra kristna sammankomster därutöver ansågs vara farliga för renlärigheten. En framstående präst under frihetstiden var Anders Chydenius.

Borgarståndet
Endast 'rätta' borgare kunde bli valda till riksdagsmän. Det kunde vara burskapsägande borgare, det vill säga de som hade laglig rätt att utöva yrke i staden, och magistratspersoner. Borgarståndet hade drygt 80 riksdagsmän från olika städer, beroende på hur stora städerna var. Talman i riksdagen var en av Stockholms borgmästare. Det "vällovliga borgarståndet", som de kallades, skaffade sig en framskjutande ställning i frihetstidens samhälle. Handel och industri var ju föremål för regeringens särskilda intresse. Detta gynnade uppkomsten av en förmögen och självmedveten borgarklass. Skeppsbroadeln tävlade med högadeln i fråga om inflytande och anseende. Skeppsbroadeln var en grupp särskilt framträdande handlare i Stockholm som bodde och verkade längs den nuvarande Skeppsbron i Gamla stan.

Det var inte alltid så lätt att efter kläder och uppträdande skilja en skeppsredare och köpman från en greve. Giftermål mellan adelsmän och rika köpmansdöttrar blev också allt vanligare.
Några betydande köpmän under frihetstiden var Thomas Plomgren i Stockholm som hattarna hade ett starkt stöd ifrån, och Niclas Sahlgren i Göteborg som var direktör för Ostindiska kompaniet. Hantverkarna utgjorde dock borgerskapets stora massa. De var småföretagare med några få anställda och levde ungefär som allmogen.

Ett så kallat medelstånd (senare medelklass) började framträda under frihetstiden. Till detta stånd räknades alla ofrälse ståndspersoner det vill säga alla som gick klädda i peruk och använde rock av kläde. Det var ofrälse (ej adliga) officerare och ämbetsmän, brukspatroner, godsägare, advokater, läkare, lärare med flera. Dessa hörde inte hemma i något av de fyra stånden och var alltså inte representerade i den svenska riksdagen. De kom så småningom att ta ledningen i angreppen mot ståndssamhället.

Bondeståndet
Det 'hedervärda bondeståndet' var det minst ansedda i frihetstidens riksdag. De från bondesamhället som valdes till riksdagsman var oftast någon skatte- eller kronobonde och av dessa valdes den mest ansedda ut vilket kunde vara en rusthållare, storbonde eller en nämndeman. Bönderna hade cirka 150 representanter i riksdagen. Ingen given talman fanns utan denne brukade väljas när riksdagen samlades. Bönderna ute i bygderna var missnöjda med riksdagen. 'Vad där avhandlas får vi inte veta, vad där beslutas får vi inte njuta' sa bönderna. Något större intresse för bondenäringen visade inte de styrande, trots att mer än ¾ av landets befolkning levde av jordbruket. Viktigt blev dock beslutet om storskifte som kom 1757. Några av frihetstidens mest kända bönder var Josef Hansson och Olof Håkansson.

Under de fyra stånden fanns gesäller, industriarbetare, torpare, backstugusittare, tjänstehjon och daglönare av olika slag, den så kallade arbetarklassen. Dessa grupper saknade alla medborgerliga rättigheter. Den som inte hade fast anställning saknade laga försvar och kunde dömas till tvångsarbete eller bli uttagen till soldattjänst.

Stöd historiesajten!