Krutkonspirationen 1536
Planen
År 1536 planerade tyska medborgare i Stockholm, främst köpmän från Lübeck som var missnöjda med Gustav Vasas politik, att spränga kungen i luften. De ansåg att han stod i vägen för deras handel, de tänkte även riva eller ta över Tre kronor (Stockholms slott) och förvandla staden till en Hansestad vilket skulle gynna deras handel.
Några av de inblandade var borgmästaren Gorius Holste, skepparen Hans Vindrank, Kort Druwehagel, Brandt Gotschalksson, Hans Bökman och myntmästaren Anders Hansson. Under kungens stol i Storkyrkan hade de placerat en fjärdings krut som var kopplad till ett kopparrör där det fanns en stubin. Denna stubin skulle brinna i tre timmar så klockan sju på morgonen på Palmsöndagen 1536 (8 april) skulle den tändas för man visste att kungen skulle vara i kyrkan kl 10 för att delta i högmässan.
Kvällen före
Kvällen före var Hans Windrank ute på krogen och drack och blev så onykter att han fick hjälp att komma hem under en högljudd och bullrig färd och han dumpades därefter utanför sin dörr, vilket hans grannhustru Brita såg. Nyfiken som hon var gick hon och frågade vad som hänt och varför han druckit så mycket så han inte kunde ta sig hem för egen maskin. Full som han var skröt Hans om vad som skulle ske följande dag. Brita skyndade hem och berättade för sin man som sprang till slottet och berättade vad han hört. Redan samma natt blev alla sammansvurna fängslade och rättegången avgjordes snabbt.
Efterspel
Åtta personer dömdes till döden, sju av dessa var tyskar.
Gorius Holste spärrades in livstid på Tynnelsö slott i Södermanland där han gick bort någongång under åren 1543-1548. Anders Hansson spärrades först in på slottet Tre kronor - han tog livet av sig genom att hoppa ut från ett torn och slog ihjäl sig. Han slapp ändå inte undan bödeln utan hans kropp halshöggs i alla fall. De andra som varit med i konspirationen avrättades och steglades och deras egendomar tillföll kronan.
Storkykans kyrkoherde Olaus Petri ska ha fått reda på konspirationen genom en hemlig bikt. Petri försvarade sig med att det var via en bikt och att han hade tystnadsplikt men den kommission som tillsatts av kungen kom fram till att det inte räckte. Den 2 januari 1540 dömdes Olaus Petri till att mista sitt ämbete samt till döden. Efter att borgerskapet i Stockholm lämnat in en nådeansökan och efter böner från Petris vänner ändrades dock domen till dryga böter istället. Petri återvann aldrig Gustavs förtroende men blev ändå 1542 utnämnd till inspektor för Stockholms skola och 1543 åter till kyrkoherde i Storkyrkan.
Stöd historiesajten!