Stockholms blodbad 1520

Kristian II
(1481-1559)

Stockholms blodbad är de avrättningar som den danska kungen Kristian II lät verkställa på Stortorget i Stockholm den 7–9 november 1520 efter att han blivit krönt till svensk kung. Händelsen ingick som ett led i en invecklad maktkamp. Kristian hade ärvt de tidigare unionskungarnas strävan att frigöra sig från Hansans påfrestande handelsimperialism. I denna strävan stödde han sig på hantverkarna och andra borgare i Danmark samt på lokala handelsintressen runt om i sina riken som fann den tyska konkurrensen övermäktig. Till fiender fick han, förutom de egna odemokratiska stormännen, också andra grupper som var beroende av goda handelsförbindelser med tyskarna, t.ex. de råvaruexporterande grupperna i Sverige.

Också de svenska bönderna, som tyngdes av handelskrigets importhinder och det skattetryck som detta ledde till, kunde lätt förmås att ansluta sig till kungens fiender.

Kristina Gyllenstierna
(1494-1559)

För att kunna hävda sig mot Hansan måste Kristian göra sig till verklig herre också över Sverige, som under Sturepartiet gjort sig självständigt. I september 1520 besegrade han slutligen Sturepartiet och 5 september utfärdade han en allmän amnesti/benådning.

Kröningsfest
Efter att han intagit Stockholm bjöd han alla svenska adelsfamiljer till staden för att de skulle delta i hans kröningsfest. Dagen efter festen (7 november) kallades kröningsgästerna åter upp till Stockholms slott där de vid middagstid samlades i den stora salen. De som kommit till den förmodade kröningsfesten var de förnämsta adelsmännen och deras fruar samt högre präster och finare borgare. När alla så var samlade stängdes slottsportarna.

Kung Kristian kom därefter in i salen och intog sin tron. Ärkebiskop Gustav Trolle gick fram och överlämnade en klagoskrift där han krävde lagens strängaste straff åt dem som förorättat honom och hans vänner. Han namngav flera personer som tillhörde Stureätten, bl.a. Sten Sture (som vid det här laget varit död i 9 månader) och även hans änka Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna) och Stockholms borgmästare, flera ur rådet med flera. När detta lästes upp bleknade mer än en och det gick en rysning genom salen.

Hans Brask
(1464-1538)

Den som först bröt tystnaden var Sten Stures änka, Kristina Gyllenstierna, som trädde fram och sa att 'Gustav Trolles anklagelser inte kunde drabba någon särskild person, för vad som hänt honom, hade skett i kraft av ett riksdagsbeslut av samtliga riksens råd och ständer'. Som bevis lämnade hon fram 1517 års riksdagsbeslut. Hon trodde säkert att hon genom att göra detta skulle rädda de anklagade. Ett olycksbådande leende for över den danske ärkebiskopen Didrik Slaghecks ansikte och kungen grep begärligt efter dokumentet som innehöll namnen (inklusive deras sigiller i trä) på alla dem som deltagit i beslutet om att störta Trolle.

Brasklapp
Kungen började förhöra de skyldiga och när han kom till biskop Hans Brask plockade denne fram en lapp under sitt sigill där det stod: 'till denna besegling är jag nödd och tvungen'. På detta sätt klarade han sig med livet i behåll - och det ska vara därifrån vi fått ordet 'brasklapp' (om detta är sant vet man dock inte men det sägs att det var Olaus Petri som först uppgav denna händelse).

Olaus Petri
(1493-1552)

8 november
På morgonen torsdagen den 8 november tillsattes en domstol som skulle döma de anklagade. Ordföranden var en dansk biskop, men Trolle var med där också. Domstolen förklarade de anklagade för uppenbara kättare, d.v.s. avfällingar från den heliga kyrkan. De hade ju trotsat den Helige fadern i Rom, eftersom de vågat döma en biskop, vilket bara påven hade rätt att göra. Kung Kristian bestämde själv straffet som blev döden – han, som lovat, att det förflutna skulle vara glömt och förlåtet. Men Kristian hade kommit på ett sätt att bryta sitt eget löfte. Om han gick efter den kyrkliga rättskipningen och anklagade dem för kätteri, kunde han gå efter ett påvligt beslut från år 1235 som sa att även de heligaste löften och förpliktelser var ogiltiga om den som mottagit dem uppenbart föll i kätteri. Kättardomen gjorde enligt dåtidens synsätt benådning alltså ogiltig och avrättningarna började genast.

Avrättningarna
Det finns olika uppgifter om hur många som blev avrättade i Stockholms blodbad. Vissa källor anger cirka åttio och andra anger uppåt hundra.

Erik Johannson
(147(0)-1520)

I den fortsatta maktkampen spelade blodbadet en betydande roll som propagandamedel för unionsfienderna och främst då för Gustav Vasa som själv fick betydande stöd från Hansan i sitt uppror. Utan tvivel väckte också händelsen bestörtning och bidrog till att försvaga Kristians redan tidigare sviktande popularitet. Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna fördes som fånge till Danmark där hon satt inspärrad i tre år innan hon kom ut. Men hon klarades sig dock och levde i 39 år till.

Stöd historiesajten!