Snapphanar och friskyttar

I norra Skånes skogsbygd, uppe mot gränsen till Småland, existerade vid tiden för Skånes övergång till Sverige ett ålderdomligt bondesamhälle. Vägarna var få och de stigar som fanns var bara kända av bygdens folk. Skogsbygden var rik på människor och hemmanen (gårdarna) var ofta överbefolkade. Det var inte ovanligt att flera familjer bodde på samma gård. Under missväxtåren var invånarna ofta tvungna att bege sig ut på vandringsstråt eller söka sig till skogen för att finna mat.

Självägande bönderna
Kärnan i skogsbygdens befolkning utgjordes av de självägande bönderna. Bondesamhället hade få förbindelser med den statliga överheten men hade i stället en rikt utvecklat inre självstyre. Statsmakten representanter var i första hand länsmännen, som själva var bönder. De räknade sig själva oftare som böndernas förtroendemän än som redskap för kungen. Detsamma gällde ofta för kyrkoherdarna. Göingebönderna hade goda förbindelser med smålänningarna på andra sidan gränsen, och deras handelsförbindelser avbröts inte under krigen utan det hände att de slöt bondefreder med varandra istället, ett slags överenskommelser om att de skulle uppehålla freden sinsemellan.

Danska tiden
Under den danska tiden hade skogsborna fått vara i fred med sina lagar. De betalade sporadiskt sin skatt och jagade i kronans skogar och röjde ny väg i vildmarken fastän det var förbjudet. Situationen förändrades efter freden i Roskilde 1658 då bland annat Skåne och Blekinge tillföll Sverige. Skåne hade vid den tidpunkten tillhört Danmark i nästan 300 år och det tog lång tid för befolkningen i de sydsvenska landskapen att känna sig som svenskar - de kände sig lika danska som de som bodde i Köpenhamn. Skåningarnas lagar, samhällskick och kyrkoordning var dansk och de lärda männen i Skåne hade fått sin utbildning i Köpenhamn.

Loshultskuppen
När den danska kungen Kristian V landsteg i Skåne i juni 1676 blev svenskarna tvungna att snabbt utrymma landskapet. Under reträtten blev Karl XI:s krigskassa kvarlämnad i närheten av Loshult. Kassan bestod av stora kopparplåtar till ett värde av cirka 50 000 daler silvermynt vilka förvarades i flera tunnor. Ryktet om att kassan blivit kvarlämnad spred sig och budkavle gick genom socknarna med signal om uppbåd. Cirka 150 bönder och bonddrängar (troligen flera), från bland annat Loshult, Osby, Hästveda och Broby socknar samlades för att överfalla vakterna och ta pengarna. Efter att nio stycken av vakterna dödats flydde de återstående tillbaka över gränsen, med några av kärrorna. Återstoden delades mellan bönderna och de danska ryttarna.

Hösten 1676 När Karl XI kom tillbaka till Skåne på senhösten 1676 valde bönderna att alltmer hålla sig i stillhet. Vintern samma år började danskarna organisera kompanier av frivilliga uppe i skogsbygden som de kallade för friskyttar.

Till snapphanarna slöt sig många skogsbönder som fruktade för den svenske kungens hämnd. Grupperna utökades med fattiga äventyrslystna bonddrängar och bondsöner från överbefolkade gårdar. Många var även fredlösa och vissa hade rymt från krigstjänst, deras gemensamma sak var dock att de alla ställt sig på danskens sida mot svensken. Under krigen hjälpte snapphanarna danskarna med att rekognosera och i vissa fall spionera på svenskarna och deras truppförflyttningar. Det var flera krig, bland annat Torstenssons krig 1643-1645, Karl X Gustavs första danska krig 1657-1658 och hans andra danska krig 1658-1660 men framför allt Karl XI:s skånska krig" 1674-1679.

Fredslösa & rättslösa
Vid sidan av de stora krigshändelserna ägde ständiga sammanstötningar rum mellan snapphanar och svenskar. De bröt svenskarnas förbindelser och försvårade deras framryckningar genom att blockera vägar och broar. Någon gång samarbetade snapphanarna i större grupper men för det mesta stred de i små. Obeskrivliga grymheter begicks på båda sidor. Svenskarna jagade snapphanar och för dem som infångades väntade en grym misshandel innan de avrättades. Eftersom snapphanar ansågs vara fredlösa var de också rättslösa, ingen rättegång behövdes för att döma dem till döden. Vanligt var att de spetsades på en påle vilket gick till som så att de skar ett snitt i skinnet vid nedre delen av ryggen varefter de träddes upp – levande - på pålen som kom ut uppe vid nacken. Därefter sattes pålen ut till allmän beskådan, helst vid en livligt trafikerad väg - andra till varnagel. Hade de riktigt otur kunde de leva i flera dagar hängandes så här.
Dock var snapphanarna ganska grymma de också - de sköt eller skar halsen av de flesta svenskar som kom i deras väg.

Fred 1679
I oktober 1679 slöts fred mellan Sverige och Danmark men snapphanarna fortsatte sin verksamhet. De svenska ämbetsmännen gick på ett hårt sätt fram när de skulle driva igenom lagar och förordningar i skogsbygden. Danska böcker förbjöds och prästerna fick inte längre predika på danska. Svenska katekeser och psalmböcker infördes. De drev in förfallna skatter och krävde in nya tunga skatter. Förbittringen och vreden mot den nya överheten var stor, särskilt mot ryttarna som begick svåra övergrepp på bönderna.

Omkring 500 av dem kom så småningom över till Danmark medan andra sökte sig tillbaka till de skånska skogarna. De lockades fram ur skogarna, angavs och avrättades. Ännu fem år efter kriget slutat greps fyra snapphanar vid en vargjakt i Glimminge socken. Snapphanefejden började som en bonderevolt och slutade som ett inbördeskrig och kostade många skåningar livet – hela familjer sägs ha utplånats.

Stöd historiesajten!