Hur Sverige blev en stormakt

Ingermanländska kriget 1610-1617
1610–1617 var Gustav II Adolf och Sverige i krig mot Ryssland, det så kallade Ingermandländska kriget.

Sverige var angripare och krigsmålet var att skapa en trygg gräns mot öster genom att sätta en svensk som tsar i Ryssland eller genom att få Novgorod att bryta sig ut ur Ryssland och bli ett svenskt lydrike. Om detta inte gick ville man försöka erövra stora markområden framför den svenska gränsen i Finland.

Efter 7 års strider ansågs Sverige stå som segrare eftersom ryssarna var tvungna att avstå från viktiga landområden. Vid freden i Stolbova den 17 februari 1617 fick Sverige Ingermanland och Kexholms län, inklusive Nöteborg, Ivangorod, Kopore och Jama.

Andra Polska kriget 1600-1629
Andra Polska kriget startade när Karl IX var kung. De svenska krigsmålen var att få Sigismund att avsäga sig alla anspråk på den svenska kronan. När Karl IX (61) dog 1611 övertog hans son Gustav II Adolf (16) kriget som skulle pågå i 18 år till. Sammanlagt pågick det i 29 år och under den här tiden ingicks det några mindre stillestånd. 1621 lyckades svenskarna erövra Riga och Livland ockuperades.

Ett stillestånd slöts på sex år i Altmark den 16 september 1629 där Polen tvingades gå med på den svenska ockupationen av Livland. Dessutom avstod Polen från 5 städer i Preussen på 6 år, bland annat Elbing. Den slutliga freden slöts dock inte förrän år 1660 i Oliva.

Torstenssons krig 1643-1645
Kriget mellan Sverige och Danmark som pågick 1643-1645 brukar kallas för Torstenssons krig efter fältmarskalken Lennart Torstensson, som var befälhavare över de svenska krigsstyrkorna. Ibland kallas kriget även för danska kriget.

Angripare var Sverige och krigsmålet var att få full tullfrihet i Öresund samt att erövra så mycket dansk territorium som möjligt.

Sverige stod till slut som segrare och i freden i Brömsebro den 13 augusti 1645 kom Sverige i besittning av Jämtland, Härjedalen, Halland och Gotland, samt Ösel på 30 år.

Dessutom skulle danskarna ge full tullfrihet i Öresund, för skepp som kom från Wismar, Livland, Finland, Pommern och Sverige.

Trettioåriga kriget (1618)-1648
Trettioåriga kriget startade i maj 1618, dock gick inte Sverige med i kriget förrän i juni 1630, det vill säga tolv år senare.

Krigsmålen från svensk sida kan sägas vara ett svenskt försvarskrig mot den katolska framfarten som på 1620-talet hotade den protestantiska världen (under ledning av den tysk-romerska kejsaren).

1648 inleddes de fredsförhandlingar som kallas för Westfaliska freden. Där kom Sverige i besittning av Vorpommern med Stettin och ön Rugen, biskopsdömena Bremen och Verden och staden Wismar. Förhandlingarna slog också fast att katolicismen och protestantismen i framtiden skulle existera sida vid sida i Tyskland.

Karl X Gustavs 1:a danska krig 1657-1658
Danskarna startade kriget i juni 1657 - och det var över efter drygt 8 månader (februari 1658). Kriget brukar kallas för Karl X Gustavs 1:a danska krig, och hans krigsmål var att förhindra att danskarna lyckades uppnå de mål som de hade med kriget. När väl kriget startat försökte Karl X Gustav erövra så mycket som möjligt av Danmark.

I januari 1658 blev det så kallt att Lilla Bält frös till is vilket gjorde att svenskarna kunde gå på isen över till Fyn. Även Stora Bält frös så pass mycket att en hel armé kunde gå över. På så sätt kunde armén ta sig ända till Köpenhamn.

Fredrik III fick ge upp och i freden i Roskilde i februari 1658 erhöll Sverige Skåne, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län.

När Sverige var som störst
Från och med det sista kriget och två år framåt hade Sverige sin största utsträckning någonsin. Varken före eller efter dessa år har Sverige varit så stort som det var då.

Redan 1660 förlorade landet emellertid Trondheims län och Bornholm – varefter det raskt gick utför.

Det är dock en annan historia…