Rättsinstanser

Före 1734 års lag
Tidigare fanns det olika lagar för land och stad, i städerna hade man Magnus Eriksson allmänna stadslag och på landet Magnus Erikssons allmänna landslag, som båda var från 1350. När Magnus landslag infördes skapades häradsting på landsbygden och enligt stadslagen skulle det finnas rådhusrätt i städerna. Vid båda dessa skulle protokoll föras som i staden kallades för tänkeböcker. Kungen var högsta instans.

De båda rättssystemen skilde sig åt från land och stad, där skillnaden bland annat rörde arvsrätten där döttrar på landet ärvde hälften av vad sönerna ärvde medan döttrarna i städerna ärvde lika mycket som sina bröder.
År 1442 ersattes Magnus Erikssons landslag av Kristoffers landslag, som fick sitt namn efter dåvarande regenten Kristoffer av Bayern som regerade i Sverige 1441-1448. I den ingick även kyrkliga lagar som 1686, under Karl XI:s regeringstid ersattes av en kyrkolag. I städerna använde man fortfarande Magnus Erikssons stadslag.

Sweriges rikes lag 1734

Häradsrätten (landsbygden)
Från medeltiden och nästan fram till vår tid var häradsrätterna på landsbygden den lägsta nivån inom rättsväsendet på landet. Ett härad var förr en äldre indelning av ett län med äldre rättskipnings- och förvaltningsområde som härstammar från de medeltida lagsagorna som senare delades upp i ett antal mindre enheter, som kom att kallas härader.

Det förekom dock olika namn, i Dalarna till exempel kallades det från 1600-talet tingslag och inte härad. I varje härad hölls 'ting' en eller flera gånger per år där olika slags brottmål avhandlades. Även civila ärenden såsom arvsfrågor och ägotvister löstes här. På tinget lästes även kungörelser från kungen upp samt större saker som gällde häradet beslutades. Detta varade fram till 1700- och 1800-talen då dessa uppgifter övertogs av sockenstämman.

Takmålning av Justitia
(Visby rådhus 1600-tal)

De som dömde i häradsrätten var, förutom häradshövdingen (eller lagläsaren om häradshövdingen ej var närvarande) även tolv nämndemän (ofta storbönder) som ibland kallades tolvmän. Från 1820-talet valdes en tolvman ut på varje sockenstämma, och fram till 1871 var det lag på att en tolvman skulle vara en bonde. Hur valet gjordes tidigare är oklart.

Rådhusrätten (städerna)
I städerna fanns rådhusrätten, även kallat rådsturätten eller rådstuvurätten, som var det motsvarande för vad häradsrätten var för landsbygden. Ordförande, eller domare, i rådhusrätten var borgmästaren (ibland kallad justitieborgmästare) som tillsammans med rådmännen avkunnade domar. År 1971 ersattes rådhusrätten av tingsrätten.

Kämnärsrätten
Kämnärsrätten var en slags underdomstol och den lägsta rättsinstansen i städerna. Från början var kämnärsrättens uppgift att driva in skatter och andra uppgifter men i början av 1600-talet fick de även till uppgift att fungera som domstol på lägsta nivå. Ledamöterna kallades för kämnärer. 1849 avskaffades kämnärsrätten och rådhusrätten blev då de lägsta rättsinstanserna i städerna.

De större städerna kunde ha flera kämnärsrätter medan mindre städer kanske inte hade någon alls. I de städer där flera fanns var de uppdelade i olika områden. Kriminalmål togs upp i den kämnärsrätt där brottet begåtts, även om personen i fråga inte bodde inom det området. Civilrättsliga mål togs i stället upp i det område där personen var bosatt.

Svea hovrätts vapen

I början fanns bara Svea hovrätt som hade hela Sverige som sitt område. 1623 inrättades dock Åbo hovrätt, och sedan följde Dorpat hovrätt 1630, Göta hovrätt 1634, Greifswalds hovrätt 1655. 1775 inrättades hovrätten i Vasa, men efter att dessa områden inte längre var en del av det svenska riket fanns endast Svea hovrätt i Stockholm och Göta hovrätt i Jönköping kvar.

Idag finns det sex hovrätter i Sverige, utöver Svea och Göta hovrätt finns även:
• Hovrätten för Skåne och Blekinge - inrättad 1820 i Malmö)
• Hovrätten för Övre Norrland - inrättad 1936 i Umeå
• Hovrätten för Västra Sverige - inrättad 1948 i Göteborg
• Hovrätten för Nedre Norrland - inrättad 1948 i Sundsvall

Högsta domstolen
Vid riksdagen 1789 avskaffade Gustav III riksrådet som institution och grundade i stället högsta domstolen, som skulle vara den högsta instansen för förvaltningsärenden. Från början hade domstolen tolv ledamöter där hälften skulle vara frälse och andra hälften ofrälse och där alla hade en röst, förutom kungen själv som hade två, och som på så sätt hade utslagsrösten.
Fram till 1909 hade kungen rätt att delta i att döma personer, vilket vid den tidpunkten inte varit i bruk på länge. Fram till 1948 var det endast skriftlig procedur i högsta domstolen, men efter 1948 kom även möjligheten till muntliga rättegångar.

När 1974 års regeringsform kom upphörde seden att döma i kungens namn samt att domarna som avkunnats meddelades på Stockholms slott, där domar fram till dess stämplats med kungens sigill.

Stöd historiesajten!