Skottet på operan 1792
Skottet på operan som ändade Gustav III:s liv tretton dagar senare inträffade den 16 mars 1792. Här kommer bakgrunden till mordet på Gustav III.Gustav III
Gustav III framställs ofta som 'teaterkungen' som var mer intresserad av nöjen som teater och maskerader än av politik och att styra landet. Hade det varit så hade han inte varit farlig nog för att röjas ur vägen. Nej Gustav deltog aktivt i de politiska striderna och valde sida och med tiden skaffade han sig farliga fiender i samhällets alla klasser.
Bakgrunden till missnöjet
Orsaken till att folket var missnöjd med Gustav III var bland annat att han genomförde en statskupp 1772 där han fick mera makt. Han genomförde 1772 års regeringsform som bland annat innehöll att ständerna fick behålla beskattningsrätten och fick del i lagstiftningen medan kungen ensam kunde utnämna sitt råd och styra utrikespolitiken.
Även om Gustav inte fick lov att börja ett krig utan ständernas samtycke gjorde han ändå detta. I juni 1788 iscensatte Gustav en gränsincident med svenska soldater som klätt ut sig i ryska uniformer och som sedan 'anföll' Sverige. Allt för att svenskarna skulle tro att de blivit anfallna och att inte Gustav låg bakom. Kriget pågick i två år och kostade endast drygt 11 000 människor livet utan att Sverige vann några landvinningar.
Anjalaförbundet
Många adliga officerare ansåg att kungen brutit mot grundlagen och i augusti 1788 sände 112 officerare en förbundsakt om att kriget var olagligt, akten kom att kallas för Anjalaförbundet.
I december 1788 utfärdades arresteringsorder på de officerarna som medverkat i Anjalaförbundet. De flesta, som inte lyckats fly ur landet, greps och spärrades in. De flesta dömdes till döden för högförräderi men alla kom att benådas. Alla utom Johan Henrik Hästesko som var chef för Åbo läns infanteriregemente, han avrättades den 8 september 1790 genom halshuggning.
Hatet växer
Adelns hat mot Gustav III växte sig ännu större vid 1789 års riksdag då kungen fick de tre ofrälse stånden, präster, bönder och borgare, att godta en Förenings- och säkerhetsakt. Akten stärkte kungens makt och avskaffade de flesta av adelns privilegier, rådet försvann och dess dömande funktion övertogs av 'Konungens Högsta domstol' där hälften av ledamöterna skulle vara ofrälse. Stödet för Gustav ökade nu bland de ofrälse men sjönk så klart bland adeln.
Konspiratörerna
Det fanns egentligen två grupper som hade samma mål, att få bort kungen. Skillnaden var att den ena gruppen ville mörda kungen medan den andra ville avsätta kungen och ta över makten.
I den ena gruppen ingick:
• Kapten Jacob Johan Anckarström (29)
• Major Klas Fredric Horn (28)
• Löjtnant Adolph Ludvig Ribbing (27)
De ville mörda kungen, alla hade de personliga orsaker till detta.
I den andra gruppen fanns:
• Generalmajor Carl Fredrik Pechlin (72)
• Friherre Ture Johan Bielke (50)
• Löjtnant Karl Fredrik Ehrensvärd (24)
• Överstelöjtnant Carl Pontus Lilliehorn (34)
• Major Kristoffer Ægidius von Hartmansdorff (50)
• Kansliråd Jakob von Engeström (57) och dennes bror Johan med flera.
De ville avsätta kungen och genomföra en statskupp.
I januari 1792 satt Anckarström, Horn och Ribbing hemma vid Horn på hans Huvudsta gård och planerade mordet. Alla hade de personliga anledningar till att hata kungen och ville röja honom ur vägen.
Planen
Det bestämdes att Anckarström skulle skjuta kungen, medan Ribbing och Horn skulle ta på sig uppdraget att sörja för Anckarströms familj - ifall han skulle åka fast. Den första planen var att ta kungen tillfånga när denne var ute på Haga slott och sedan genomföra en statskupp. De gjorde sedan flera försök att mörda kungen, bland annat en kväll på nyåret 1792 då de lyckades smyga sig fram utanför kungens fönster på Haga. I sin uppjagade sinnesstämning tyckte dock Horn att kungen redan 'såg alldeles dödsblek ut' vilket skall ha gjort dem så förskräckta att de flydde därifrån. En annan gång följde de efter kungen till riksdagen i Gävle men lyckades inte heller då komma nära nog för att skjuta.
Efter riksdagen i Gävle sammanstrålade de bägge grupperna och man bestämde att attentatet skulle utföras på maskeradbalen på Operan den 16 mars.
Varningsbrev
Carl Pontus Lilliehorn fick emellertid kalla fötter och sände iväg ett varningsbrev som kungen fick en kort stund före denne gick ned till maskeradbalen. Kungen satt då i sin privata våning på operan och åt mat med sin hovstallmästare och gunstling Hans Henric von Essen. Kungen läste brevet men tog ingen större notis om det. Han hade fått många hotbrev under sin tid som regent och han ska bara ha sagt: 'Ska de få tro att jag är rädd?'
Så efter att han en längre stund stått och sett ner på balen från det lilla fönstret han hade i sin privata våning, så gick han arm i arm med von Essen ned till balen.
Skottet på operan
På plats på Operan den aktuella dagen var Anckarström, Horn, Ribbing och Ehrensvärd. Anckarström bar på både pistol och dolk. När kungen väl infann sig på maskeradbalen blev han nästan omedelbart omringad av gruppen. Någon av konspiratörerna slog sedan kungen på axeln och sa: 'Bon soir bon masque' (god afton vackra mask) vilket var tecknet för Anckarström att skjuta. Anckarström sköt kungen i ryggen och direkt efter ropade han 'Elden är lös' för att skapa förvirring. Han kastade sedan sina pistoler ifrån sig. Kungen ropade 'Ay ay! Je suis blessé!' (aj, jag är sårad) och sjönk ner på en bänk.
Gustav III (46) blev dödligt sårad och gick bort tretton dagar senare, den 29 mars.
En vapensmed kände snabbt igen pistolerna och den effektive polismästaren Nils Henric Liljensparre grep Anckarström i dennes bostad redan klockan nio följande morgon. Anckarström erkände modigt och tog ensam på sig skulden, först efter att hans medbrottslingar arresterats angav han även dem. Anckarström, Ribbing, Horn, Ehrensvärd och Liljehorn dömdes till döden. Av dessa fem var det dock bara Anckarström som avrättades.
Anckarströms avrättning
Tre dagar i sträck, den 19, 20 och 21 april stod Anckarström vid skampålen i halsjärn samtidigt som han piskades medan folkmassan skrek "Elden är lös! Elden är lös!". Samma sak skedde nästa dag på Hötorget och tredje dagen på Nytorget på Södermalm.
Den 27 april 1792 fördes Anckarström ut i rackarkärran för vidare färd mot Skanstull. Han eskorterades till avrättningsplatsen med män från sitt eget kompani, Svea livgarde. Väl framme hade fyrahundra man bildat en så kallad spetsgård och mitt för galgen stod en hög påle och vid sidan av den fyra stegel med hjul. Anckarström och prästen föll på knä och bad en sista bön. Därefter satte han på sig en vit mössa och lade sedan sitt huvud på det ena blocket och sin högra hand på det andra. Prästen sa 'Dig är förvarad härlighetens krona!' varpå Anckarström sa 'Pris och ära vare dig Herre Jesu innerlig!' varefter bödeln högg huvudet och sedan handen av honom. Kroppen tömdes på blod och sprättades upp. Inälvorna, hjärtat och det "hemliga tinget" stoppades i en påse och grävdes ned på avrättningsplatsen. Sedan höggs resten av kroppen itu, först på längden och sedan fyra gånger på tvären. Huvudet spikades upp på en påle med handen under, och resten av kroppen lades på hjulen. Anckarström blev 29 år, han skulle ha fyllt 30 två veckor senare.
De övrigas öden
Carl Fredrik Pechlin satt fyra år i fängelse först på Carlstens fästning och sedan på Varbergs fästning där han dog 1796.
Claes Fredrik Horn stack till Danmark där han köpte en gård på Fyn och senare på danska Slesvig. I Danmark hade han vissa framgångar som författare. Hans önskan att få återkomma till Sverige gick aldrig i uppfyllelse utan han dog efter 31 år i landsflykt.
Ture Johan Bielke begick självmord sex dagar efter skottet på operan genom att ta gift, vilket han dog av några timmar senare. Hans kropp grävdes ned på galgbacken.
Carl Pontus Lilliehorn, som var den som sänt varningsbrevet till Gustav III, dömdes till evig landsflykt. Han flyttade till NeuWied i Tyskland och bytte namn till Berg von Bergheim. Han sökte nåd och ville komma tillbaka till Sverige men detta avslogs av kronprins Karl Johan. Carl (61) gick bort i Bonn i november 1820.
Adolf Ludvig Ribbing reste först till Paris men hamnade 1794 i Schweiz där han inledde ett förhållande med Madame de Staël som var gift med den svenske ministern Erik Magnus Staël von Holstein. Under Napoleontiden bodde Ribbing på olika platser i Frankrike där han kallade sig för Leuven. 1799 gifte han sig med Jeanne Claude (Adèle) Billard och de sista åren av sitt liv bodde han i Paris vid sin son Adolphe de Leuven där han gick bort 1843.
Gustaf Mauritz Armfelt lämnade Sverige sommaren 1792 men 1800 kallade Gustav IV Adolf hem honom igen. Han fick senare höga militära positioner. Han gick bort i Sankt Petersburg 1814.
Karl Fredrik Ehrensvärd dömdes till döden men domen ändrades i augusti 1792 till evig landsförvisning med förlust av adelskap och alla medborgerliga rättigheter. Han ändrade sitt namn till Gyllenborg och bosatte sig i Hamburg och Holstein till 1798 och därefter i Köpenhamn där han dog 1815.
Kristoffer Ægidius von Hartmansdorff, vars enda uppgift i händelsen var att hålla lugnt i staden, blev dömd att mista sin tjänst samt ett års fängelse, vilket han avverkade på citadellet i Malmö. Han gick bort i Åbo 1818.
Jakob von Engeström dömdes i maj 1792 till livstids fängelse samt förlust av ämbete och adelskap men domen mildrades i augusti samma år till förlust av ämbete samt tre års fängelse.
Stöd historiesajten!
• Mordet på Gustav III (Ericson)
• Svenska män och kvinnor (Albert Bonniers förlag)
Böcker på nätet:
» riksarkivet
» Svenska folkets underbara öden