Slaget vid Brunkeberg 1471

I maj 1470 dog kung Karl Knutsson (Bonde) i Stockholm. Han hade varit regent i Sverige vid fyra olika tillfällen, först som riksföreståndare 1438-1440 och sedan som kung 1448-1457, 1464-1465 och från 1467 fram till sin död 1470. Efter hans död utsågs hans halvsysterson Sten Sture d.ä. (ca 30 år) till riksföreståndare.

Den danske kungen Kristian I (45), som tidigare ska ha blivit erkänd som kung även i Sverige (mellan Karl Knutssons första och andra period vid makten) inledde dock förhandlingar med rådet om att få komma tillbaka som svensk regent. Vissa tyckte det var en god idé eftersom man fruktade att Sten Sture skulle kunna bli för mäktig eftersom han hade bildat en allians med de mäktiga Axelsönerna. Dessa var bröder och tillhörde den danska släkten Tott och i praktiken kontrollerade de hela Finland samt gränsen mellan Danmark och Sverige.

Kristian ville ha kvar den så kallade Kalmarunionen medan Sten Sture och hans anhängare ville frigöra Sverige från den. Efter diverse förhandlingar - som inte gjorde någon av parterna nöjda - seglade Kristian upp mot Stockholm med sin välutrustade armé på cirka 6 000 män och ankrade upp vid Djurgården (som då kallades för Valmundsön). Kristians armé bestod av danskar, tyska legosoldater och svensk adel samt bönder från Uppland. Hans allierade var också släkterna Vasa samt Oxenstierna. När han närmade sig Stockholm stängde stadens invånare stadsporten.

Sten Sture och hans cirka 9 000 man starka trupp bestod till största delen av bönder från Dalarna och Västergötland, så striden som följde var egentligen inte en strid mellan danskar och svenskar utan mellan unionsvännerna och deras motståndare. Svenska män stred alltså på bägge sidor. Stures allierade var ätten Tott samt de båda Sturesläkterna med Nils Bosson (Sture/Natt och Dag) i spetsen samt Knut Posse.

Slaget
Slaget stod på förmiddagen den 10 oktober 1471 vid Brunkebergsåsen då Sten Sture och hans mannar anföll den danska truppen - två gånger ska de ha stormat uppför höjden men fick ge vika för danskarna. Efter andra anfallsförsöket ska Kristians män ha förföljt motståndarna nedför sluttningen mot Klara kloster (idag S:ta Klara kyrka) där hårda strider ska ha utspelat sig. Kristian själv ska ha blivit skjuten i munnen och Knut Posse ska enligt sturekrönikan ha erövrat dannebrogen men sedan själv blivit nedslagen och svårt sårad av kung Kristian. När Nils Bosson med sina dalkarlar kommit fram på östra sidan kunde Stures allierade sedan anfalla Kristians män från tre håll. Efter att Stures trupper vunnit bataljen drog sig den skadade Kristian tillbaka och återvände till Danmark. Det var sista gången som han försökte återta makten i Sverige. Han dog tio år senare.

Efter slaget ska det, enligt Olaus Petri, ha legat 500 döda på sluttningen och dessutom ska 500-600 ha drunknat när en bro rasade. Möjligen osäkra siffror eftersom Olaus Petri inte föddes förrän 22 år efter slaget.
Cirka 15 000 man deltog i slaget vilket var dubbelt så många som bodde i Stockholm, som vid den här tiden hade cirka 6 000-7 000 invånare.

Inlagd 2018-10-20 | Uppdaterad 2018-10-20
Källor
Historia för folkskolan - Ragnar Wirsén (1963)
Svenska krönikan - Vår kulturhistoria (1951)
Lärobok i historia för folkskolan - F.W. Morén (1942)
Sverige och deras regenter under 1000 år - Lagerqvist (1976)
Boken om Sveriges historia - Forum (1999)
Svenska slagfält - Ericson, Hårdstedt, Iko, Sjöblom, Åselius (2003)
» Kartan (som jag gjort om)
» Bilden på Kristian 1