| §1 Lägger sig någor at röfwa til lands, eller watn, å landet, eller i staden, ehwad han röfwar mer eller mindre, tå skal han, och alle the, med honom i samma wilja och gierning woro, mista högra hand, halshuggas och steglas. Öfwerfalla the någon, och gitta ej sin onda wilja fullborda, misten äntå lifwet. |
| §2 Giör man falska eldar, eller sätter up andra tekn, eller wisare, at thermed förleda siöfarande, och gifwa tilfälle til skiepsbrott; plichte med tretijo tu par spö, äntå at ingen skada sker. Samma lag ware om then, som af lika upsåt bortrifwer, eller uptager, wettar eller wisare af siögrund, eller strand, eller fyller och stoppar rätta segelled, och båtaled, i siöar eller strömar; sätte ock alt i förra stånd igen. Sker skada och skiepsbrott; warde halshuggen, och steglad, och skadan gäldes af gods hans. Försummar någor at uppehålla Fyringar, och tända them i rättan tid up; böte hundrade daler, och skadan åter. Sker thet upsåteliga; straffes, som förr i thenna §. sagdt är. |
| §3 Giör man wåld å them, som skiepsbrott lidit, och dödar någon; warde råbråkad, och sedan lagd å stegel och hiul, hafwe ock förwärkadt alt sitt lösa gods. Sårar man them, och illa handterar; miste lifwet, och af lösören hans tage halft Konungen, och halft målsäganden. |
| §4 Sätter man eld å strandad, eller til lands drifwen farkost, theri folk eller gods är; hafwe förwärkadt både lif och lösören, och niute målsäganden först sin fyllnad för allan skada, af hans lösa och fasta gods. Röfwar man något af strandad, eller til lands drifwen farkost, mer eller mindre, så länge skiepsfolket när är, eller godset bärga wil; warde steglad, och skadan gäldes åter, som sagdt är. Samma lag wareom them, som med råd eller gierning hulpit hafwa. Om stöld ur strandad farkost, skils i 42. Cap. |
| §5 Röfwar man wid wådeld, watunöd, eller ther fiende tränger, eller ther något undan annor fahra bärgadt och hulpit är, eller i pest och farsot, litet eller mycket; tå hafwer han förwärkadt högra hand, lif och lösören. Om stöld i thessa fall stadgas i 42. Cap. |
| §6 Sitter man i försåt för annan, ehwar thet helst är, at honom skada giöra til lif, eller lem, och sargar han honom, eller slår blånad eller blodwite; tå hafwer han brutit edsöre. Giör han annan wåldsam gierning, å honom, eller thes gods; böte för fridsbrottet och gierningen dubbelt, och gälde skadan åter. |
| §7 Öfwerfaller man annan å almän wäg, eller gato, med hugg och slag, eller hugger och bryter sönder wägfarande mans resetyg; böte fyratijo daler för fridsbrottet, och för slagsmålet efter lag, gälde ock skadan åter. |
| §8 Ropar och skriar någor, af öfwerdåd, på almänna wägar, gator och gränder, eller någon med ord eller å annat sätt förolämpar; böte fem daler, hälften til angifwaren, och hälften til the fattiga, äntå at ingen wåldsamhet eller skada skedt. |
| §9 Uphäfwer, eller förderfwar man almänna broar, kastar kull mihlstolpar, eller mihlstenar, eller andra märken, eller wärk, som til almän nytto, eller prydnad, upsatte äro; böte fyratijo daler, och skadan åter. |
Källa
Sweriges rikes lag från 1734 (tryckt 1740) sidan: 234-237
Mer historia
Stöd historiesajten!