| §1 Kiöper någor, eller tager i pant, thet han wet stulit wara, stånde tiufsrätt, och then sitt mist hafwer, tage thet lagliga åter utan lösn. Nu kiöper man något af then, som misstänckt är, böte tijo daler, och gifwe åter thet han så kiöpte, om godset är stulit. |
| §2 Klandras thet som stulit är, och säger man sig thet kiöpt hafwa, eller wil på annat sätt genom fångesman, eller witnen, wisa sin rätt; tå skal thet gods, i Rätten, eller hos bofast man, insättas, och fångesmannen eller witnen framhafwas. Sker thet inom then tid, som Domaren förelägger; ware han saklös, som ifrån sig leda gitter, och sware tå then, som thet ledes til. Kan han ej wisa laga fång; gifwe ut thet, som klandras, och giöre sig urtiufwa med sielf sins ed, om Domaren thet skiäligt pröfwar. Gitter han ej eden gånga; stånde tiufsrätt. Hafwer han witne, at han thet redeliga kiöpt, äntå at han ej fångesman framskaffa kan; ware saklös. |
| §3 Lägger någor märke å thet, som hörer annan til, dödt eller qwickt; eller lägger märke å annars märke, och wil sig ther med något tilägna; stånde tiufsrätt. |
Källa
Sweriges rikes lag från 1734 (tryckt 1740) sidan: 266-267
Mer historia
Stöd historiesajten!