Georg Friedrich Händel

Historia:

Georg Friedrich Händel föddes i Halle i Tyskland den 23 februari 1685. Hans musikaliska dragning motarbetades av hans far, som var barberare, ända till dess hertigen av Sachsen-Weissenfels hjälpte honom. Han fick då studera musik för organisten Zachau. Enligt faderns önskan ägnade han sig senare åt juridiska studier, men blev 1702 slottsorganist i Halle. Året därpå reste han till Hamburg, där då den tyska operan blomstrade. Där blev han anställd som violinist samt lyckades få upp sina operor Almira (1705), Nero (1705), Daphne (1708) och Florindo (1708).

Från 1708 och tre år framåt var han i Italien, där han med stor framgång satte upp operorna Rodrigo och Agrippina på scenen, komponerade oratorierna Resurrezione och Trionfo del tempo.

Han reste till London 1710, där hans opera Rinaldo väckte stort uppseende. 1712 reste han åter till London och där levde han sedan resten av sitt liv. För att fira freden i Utrecht år 1713 (som avslutade det spanska tronföljdskriget) tonsatte Händel Te Deum som blev mycket omtyckt hos det engelska folket. Av drottning Anna fick han ett årsunderhåll på 200 pund sterling. Då kurfursten av Hannover besteg Englands tron år 1714, råkade han i en svår situation, eftersom han utan lov lämnat Hannover, dock gottgjorde han fursten genom sin Watermusic, som han komponerade till en festlig regatta.

År 1716 följde han kungen till Hannover, komponerade där Passion och återvände 1718, då han blev kapellmästare hos hertigen av Chandos, där han skrev två Chandos-Tedeum, 12 Chandos-Anthems, den världsliga serenatan Acis and Galatea samt det första större oratoriet, Esther. En ny fas av hans liv började med inrättningen av operaakademien ("Royal academy of music") i London, ett privat företag, startat av hovkretsen och understött av kungen med 1,000 pund sterling.

År 1728 skrev han ett kröningsverk till Georg II:s tronbestigning. Samma år upplöstes akademien till följd av för lite pengar. 1729-32 uppförde han ett antal nya operor, såsom Partenope, Poro, Ezio, Orlando m.fl. År 1733 fick han en del av adeln emot sig då de stötte sig på hans obesvärade och självständiga sätt och dessutom fann hans musik något för "tung". Han lät uppföra flera nya operor och även nya oratorier (Deborah, Athalia samt den högstämda Alexander's feast). 1737 gjorde han bankrutt och träffades av ett slaganfall, som tvingade honom till en kurort i Aachen, där han på några dagar blev botad.

Väl tillbaka skrev han sitt gripande Funeral anthem vid drottning Karolinas död. En stor del av hans instrumentalmusik tillhör tiden före 1740, såsom: 12 sonater för violin eller flöjt med generalbas, 13 sonater för två oboer med bas, 6 concerti grossi (oboe), 5 orkesterverk, 20 orgelkonserter, 12 konserter för stråkinstrument och ett stort antal sviter, fantasier och fugor för klaver och orgel.

Ett urval av hans verk:
* Radamisto (1720)
* Muzio Scevola (jämte Buononcini och Ariosti, (1721)
* Ottone (1723)
* Giulio Cesare (1724)
* Rodelinda (1725)
* Scipione (1726)
* Admeto (1727)
* Ariadne och Pastor fido, (1734)
* Messias (1742)
* Samson (1742)
* Semele (1743)
* Herakles (1744)
* Judas Maccabaeus (1747)

Från 1741 ägnade han sig uteslutande åt sina oratoriekompositioner. Hans största och populäraste arbete är Messias, som gavs första gången i Dublin den 18 April 1742. Den sägs ha gjort ett så mäktigt intryck, att alla i publiken ovillkorligt reste sig upp - en sed, som sedan dess bevarats i England.

De sista åren av sitt liv blev han mer och mer blind, vilket hindrade honom från att skriva, men han fortsatte att ge konserter ändå. Han dog den 14 april 1759 i London, 74 år gammal och begravdes i Westminster Abbey.