Historia:

Arvid Bernhard Horn af Kanckas, friherre och greve Horn af Ekebyholm föddes i Finland (som då tillhörde Sverige) den 6 april 1664 som son till översten Gustaf Horn och Anna von Gertten.

Vid arton års ålder blev han musketerare vid livgardet och 1685 blev han också fänrik där. För att fortare avancera gick han i utländsk tjänst 1687, först i kejsarens här och sedan i holländska härens fälttåg mot fransmännen. Han avancerade 1688 till löjtnant och 1693 till kapten, och fick tre år senare fullmakt som kaptenslöjtnant vid drabanthären, och 1700 blev han generalmajor och fick samtidigt med detta friherrebrev. Han följde med Karl XII till Livland, och deltog i slaget vid Narva, övergången över Düna och slaget vid Klissow, där han i de sista två slagen blev sårad. Karl XII hade emellertid upptäckt hans skicklighet och utnämnde honom till generallöjtnant, och sände honom sedan som svensk fullmäktig till Warszawa där han deltog i konfederationsriksdagen där. Han blev tillfångatagen men blev utväxlad året därpå, och blev av Karl XII skickad till Sverige där han 1705 blev utnämnd till kungligt råd och året därpå till greve.

Efter detta förordnades han till kansler för högskolan i Pernau och 1707 till guvernör för hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp.
Efter återkomst till Sverige ägnade han sig åt statssaker och när Nils Gyldenstolpe dog 1709 blev han konseljpresident i defensionskommissionen den 21 mars 1710.

Vid tjugotvå års ålder (1686) gifte han sig med Anna Beata Ehrensten. Tjugo år senare (1706) gifte han sig för andra gången, nu med Inga Broméen, och redan fem år efter det (1711) gifte han sig igen, nu med Margareta Gyllenstierna.

Karl XII var i Turkiet och han var missnöjd med rådet. Han tyckte bland annat att Horn fördröjt den hjälpsändning som han hade befallt skulle gå till Pommern. Kungen misstrodde honom också, så när Karl XII kom hem till Sverige igen 1715 bemötte han Horn med kyla och tog ifrån honom guvernörskapet, och han utestängdes från allt deltagande i förvaltningen.

Efter att Karl XII blivit skjuten, blev Horn 1720 emellertid vald till lantmarskalk, och som rådets ledande man förde han en försiktig politik, då han insåg att Sverige behövde fred för att kunna hämta krafter igen. Därför undvek han allt som kunde reta andra makter och ge anledning till krig. När folket hade hämtat krafter igen började många tala om att de ville hämnas på Ryssland, och ta tillbaka vad de förlorade i stora nordiska kriget 1700-1721. Horn satte sig bestämt emot något krig. För krigsivrarna gällde det därför att försöka få bort honom från regeringen. För att få folk att tycka illa om honom spred de därför ut att han var ryssvän vilket väl då var det värsta man kunde säga om en svensk man. Och med kränkande skrifter hånades både han och hans anhängare. Fredsvännerna kallades mössor och krigsivrarna själva kallade sig för hattar. Så uppstod partinamnen hattar och mössor som fanns under frihetstiden. Hattarna fick övervikt vid riksdagen 1738 och tvingade därefter Horn att ta avsked.

En av de viktigaste händelserna under den tiden han ledde regeringen var den nya lagboken som antogs 1734. Det hade länge varit svårt att döma efter den gamla lagboken som inte omarbetats sedan 1400-talet. Den nya lagen trädde ikraft 1736 och gäller än idag.

Följande har sagts om honom:
Som statsman intar han ett av de främsta rummen i svenska historien. Han ägde inte en Axel Oxenstiernas eller Johan Gyllenstiernas initiativ och stora vyer. Han var inte något banbrytande snille, men han förstod mästerligt att till sin och rikets fördel på ett praktiskt sätt räkna med omständigheterna och nådde därigenom sitt mål att skaffa det ett ögonblick förkrossade fäderneslandet aktning och självständighet.
Han dog den 17 april 1742, 78 år och 11 dagar gammal. Över honom har slagits fem stycken skådepenningar.