Historia:

Anders Bachmanson Nordencrantz föddes den 5 januari 1697 i Brunflo socken i Jämtland som son till borgmästaren och riksdagsmannen Lorens Bachman och Margareta Svedina. Tre år gammal flyttade han med sina föräldrar till Sundsvall där fadern blev borgmästare.

Anders sändes tidigt bort i tjänst hos andra köpmän, som trettonåring var han i Stockholm (1710) och året därefter var han i tjänst hos en köpman i Gävle, där han var i åtta år. Mellan åren 1721-1724 var han på en utlandsresa, bland annat till Trondheim i Norge där han tillsammans med en svåger gjorde affärer i fiskvaror. Därifrån for han vidare med båt till Skottland, och sedan Irland. En längre tid vistades han i London där han studerade engelsk handel, och sysselsatte sig med mekaniska arbeten. Han började också med ett stort ekonomiskt arbete Arcana Oeconomiæ et Comercii, som kom ut 1730.

Han kom tillbaka till Sverige 1724 och arbetade med mekanik, och gjorde bland annat ett pumpverk för dockan i Karlskrona, och ett likadant för ryska statens räkning, i St. Petersburg.

Han valdes till riksdagsman för Sundsvall, och 1731 skickades han till Lissabon som konsul, där han också utförde ett diplomatiskt uppdrag i Spanien. På egen begäran återkallades han 1736. Nyss fyllda fyrtio (1737) gifte han sig med den artonåriga Margareta Sofia Schröder (1718-1757), och kom på det sättet i förfogande över en stor förmögenhet. Han hedrades 1743 med att komma i adligt stånd och tog då namnet Nordencrantz.
Med stor bildning i politik och statshushållning, outtröttlig arbetslust och en mindre vanlig självsäkerhet, hade han redan strax efter de stora krigens slut planerat Sveriges inre återuppblomstring och särskilt strävat för förslag att göra den svenska järnhandeln oberoende av utländska köpmän. Till följd av detta räknades han till en början till hattpartiet, fast han tog dock tidigt avstånd från deras grundsatser.

Nordencrantz jobbade för att tryckfriheten skulle bli större, eller släppas helt. Vid 1743 års riksdag lämnade han in ett förslag till sekreta utskottet om vissa åtgärder till järnhandelns upphjälpande, som slutligen 1747 gav till följd att järnkontoret bildades. Åren därefter (1747-1762) var han kommerseråd. Vid riksdagen 1755-56 hade han inte mindre än fyra stridsskrifter, av vilka Påminnelser vid manufakturkommissarien Erik Salanders så kallade Genväg till slöjder riktade sig mot det bestående näringstvånget och exklusiva privilegier. I de tre övriga gick han grundlagen närmare in på livet och angrep skarpt det rådande ämbetsmannaväldet där han föreslog ganska radikala åtgärder. En annan skrift av honom var Oförgripliga Tankar om Frihet i bruk af Förnuft, Pennor och Tryck, som i sista stund blev stoppad av kanslikollegium 1756. Genom att han gav ut dessa skrifter blev han lika hatad av hattarna som han blev älskad av deras motståndare, mössorna.

Utan tvivel har ingen i Sverige framställt en så ansenlig litterär verksamhet som Nordencrantz - rörande finanser, statsekonomi, politik och lagstiftning. Från 1754 till 1772 utgav han nästan trettio större och mindre arbeten förutom alla de han lämnade efter sig i handskrift. "För eftervärlden äro de en huvudkälla för kunskapen om detta tidevarvs invecklade finansförhållanden, men deras upphovsman är (genom det barbariskt tunga, diffusa språket) en ledsagare, vars sällskap hörer till de minst angenäma och trevliga." Nordencrantz dog i Stockholm den 19 juli 1772, 75 år gammal.