Per Daniel Amadeus Atterbom

Historia

Per Daniel Amadeus Atterbom föddes 19 januari 1790 i Åsbo socken i Östergötland som son till dåvarande komministern Gabriel Atterbom (40) och Hedvig Kristina Kernell (24).

Redan som åttaåring skrev han sin första roman som hette 'Alphonsus och Marina, historia gjord af mig'. Han var inåtvänd och klen som barn och satt mycket inne och läste och blev en riktigt bokmal. Vid tio års ålder hade han lärt sig tyska på egen hand från Pufendorfs universalhistoria och Hübners geografi. Han läste också Jakob Henrik Mörks 'Adalrik och Göthilda', Jakob Wallenbergs 'Susanna', Olof von Dalins dikter och Snorres kungasagor med mera.

Nio år gammal (1799) sattes han i skola i Linköping där han bodde hos sin morbror, P.Kernell, som var en av Carl Gustaf af Leopolds närmaste vänner, och i hans välförsedda bibliotek ökade han sina kunskaper rejält. Där lärde han känna Johan Henric Kellgrens, Bengt Lidners, Carl Michael Bellmans och Frans Mikael Franzéns verk och greps av stor beundran för dem. Även utländska författare som Wieland och Bürger uppskattade han stort.

Femton år gammal (1805) blev han student i Uppsala och på hösten samma år intogs han i sällskapet Vitterhetens vänner som emellertid snart upplöstes. Han studerade den moderna tyska poesin och filosofin. Tillsammans med sina vänner Hedborn, Ingelgren m.fl. stiftade han 1807 ett nytt litterärt sällskap som först kallades för Musis amici och sedan för Auroraförbundet.
Atterbom hade en av de mest framskjutna platserna bland dåtidens poeter och författare. Under åren 1810-1817 skrev han en rad med dikter som blev banbrytande både till form och innehåll. I juni 1817 åkte han utomlands, bland annat till Tyskland och sen till Italien. Väl tillbaka i Sverige igen utsågs han till lärare åt kronprins Oscar, som han skulle lära litteratur och det tyska språket. Två år senare (1821) blev han docent i historia vid Uppsala akademi.

Trettiofyra år gammal (1824) utnämndes han till filosofie adjunkt och fyra år senare (1828) befordrades han till professor i teoretisk filosofi, vilket han bytte sju år senare mot estetisk och modern litteratur. Atterbom var politisk konservativ och undervärderade tidens fördomsfria rörelser, vilket gjorde att han från 1830-talets mitt utsattes för orättvis kritik av Stockholmspressen.
Han gav bland annat ut 'Lycksalighetens ö', 'Blommorna' och 'Svenska siare och skalder'. 1839 blev han medlem i Svenska Akademin, efter att Per Henrik Ling avlidit, och där fick han sex år senare ta emot det kungliga priset. Atterbom har kallats för 'Den svenska nyromantikens yppersta målsman och en av Sveriges mest framstående skalder'.

Årtal	Bibliografi (urval)
1810	Erotikon
1811	Skaldarmal
1812	Blommorna
1813	Allegro och adagio
1814	Fågel blå
1821	Recensionsblommor och Fridsrop
1824-1827	Lycksalighetens ö
1835	Studier till filosofins historia och system
1841-1855	Svenska siare och skalder

Utöver detta skrev han ett stort antal avhandlingar och uppsatser bland annat om Almquist, Runeberg, Stagnelius, tidskriften "Iduna" och minnesanteckningar över Hedborn och Palmblad. Atterbom förde ett stilla, tillbakadraget liv i energisk forskning och flitig litterär verksamhet.

Familj
År 1826 gifte sig Atterbom (36) med Ebba Fredrika af Ekenstam (25) och de levde i ett sällsynt lyckligt äktenskap. De fick barnen:
1) Hedvig Catharina Fredrika (1829-1909)
2) Ebba Amalia Maria (1833-1857)
3) Ernst Gabriel Amadeus (1835-1924)

Atterbom gick bort året efter sin hustru, den 21 juli 1855, 65 år gammal och begravdes på gamla kyrkogården i Uppsala.