Historia:

Georg Adlersparre föddes som Göran Christophersson Adlersparre på kaptensbostället Hovermo i Myssjö socken i Jämtland den 28 mars 1760 som son till överstelöjtnant Kristoffer Kristoffersen (adlad Adlersparre) och Ebba Sofia Planting-Bergloo.

Fjorton år gammal skickades han till Uppsala för att studera men redan året därpå gick han i krigstjänst och deltog som ryttmästare vid Livregementet till häst. Han deltog också i det ryska kriget 1788-1790 - där han blev tillfångatagen. Efter att kriget var slut sände Gustav III honom till Norge med ett hemligt uppdrag - han skulle försöka locka befolkningen till uppror mot Danmark. Under den nya regeringen tog han avsked från ryttmästartjänsten 1794 och ägnade sig under flera år istället åt studier och författarskap.

Vid 1800 års riksdag var han en av de mest framträdande oppositionsmännen och medlem av hemliga utskottet. År 1808 började han i armén igen, och under årets lopp tjänstgjorde han i olika befattningar vid västra armén. Han hade även diskussioner med missnöjda patrioter i Stockholm om hur de skulle kunna rädda Sverige. Missnöjet mot kungen, Gustav IV Adolf , var nämligen så stor i landet att den allmänna övertygelsen var att om Sverige skulle kunna räddas var kungen tvungen att störtas. Efter en lång tvekan tog han befälet över den värmländska fördelningen (mars 1809) och började tåga mot Stockholm för att med vapenmakt avsätta kungen och på så sätt rädda riket från den farliga situation som han ansåg landet befann sig i. På vägen till Stockholm fick han höra att kungen blivit tillfångatagen av Carl Johan Adlercreutz och hans vänner. Adlersparre fick då en order från hertig Karl att det nu inte var nödvändigt att han avtågade med hela västra armén till Stockholm. Adlersparre ansåg ändå att det var det och fortsatte, och den 22 mars intågade hans armén i Stockholm och hälsades av folkmassans hurrarop.

Adlersparres tanke hade varit att utropa den avsatte kungens farbror, det vill säga hertig Karl, till ny kung. Detta gick dock inte alla med på. Därför började man utarbeta en ny regeringsform, som kunde överlämnas till den utlysta riksdagen. Efter många strider blev hertig Karl (61) ändå vald till kung och han kröntes den 6 juni med namn Karl XIII. För sin inblandning i statskuppen blev Adlersparre rikt belönad. Kungen utnämnde honom till statsråd, överste, generaladjutant och friherre. Eftersom den nya kungen var till åren kommen och dessutom barnlös, blev det nu en viktig uppgift att hitta en tronföljare. Gustavianerna ville sätta den avsatte kungens son, prins Gustav, som svensk tronföljare, vilket Adlersparre var emot. Han hade under sin tid i Värmland knutit kontakt med den danska prinsen, Kristian August av Augustenborg, som fört befälet över den danska armén. Han tyckte att prinsen hade ett vinnande väsen och dessutom var han omtyckt i Norge, vilket kunde vara bra för framtiden. Adlersparre lyckades till slut, trots hårt motstånd ifrån gustavianerna, få igenom sitt förslag i riksdagen, och därmed var Kristian August ny svensk tronföljare. Adlersparre tog emot Sveriges nya kronprins vid Svinesund i januari 1810 och eskorterade honom till Stockholm. Kristian August antog namnet Karl August istället, eftersom Kristian inte var ett så populärt namn i Sverige.

Åren 1797-1801 gav Adlersparre, tillsammans med bland andra Carl Gustaf af Leopold ut tidskriften "Läsning i blandade ämnen" – som av hovet brukade kallas för "läsning i brännbara ämnen". Han gav också ut "Krigssamlingar" och "Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia". I Berättelse om revolutionens utbrott i Värmland 1809 hade han tagit med vissa statsrådsprotokoll och några handlingar från "Hemliga utskottet". Detta stred mot gällande tryckfrihetsförordning och han åtalades därför och dömdes till böter för detta 1831.

Femtio år gammal (1810) gifte han sig med Lovisa Linroth och de fick tre söner och en dotter tillsammans. Samma år som giftermålet tog han avsked från statsrådsämbetet, på grund av meningsskiljaktigheter. Han utnämndes dock till landshövding i Skaraborgs län efter en tid och 1812 blev han generalmajor och fyra år senare även greve. Sextiofyra år gammal (1824) tog han avsked från det offentliga livet och bosatte sig på Gustafsvik bredvid Kristinehamn, där han dog den 23 september 1835, 75 år gammal. En minnessten restes över honom i Myssjö 1903.